Aktuellt om specialundervisningen i skolan

Jag har den här eftermiddagen lett ett seminarium, en diskussion, i riksdagens publikutrymme. Diskussionen handlade om specialundervisningen och speciellt om behoven och situationen i de svenska skolorna. Inbjudna inledare var undervisningschef Gunborg Gayer och speciallärare Nina Eriksson-Holmström. Temat är viktigt och högaktuellt och lockade många, salen var så gott som full.

Under de senaste åren har antalet barn som får specialundervisning ökat kraftigt. I Helsingfors är ökningen ca 0,5 % i året. I Esbo får ca 8 % av barnen specialundervisning. Samma trend märks i de andra kommunerna i regionen. Vad beror det på att specialundervisningen ökat så mycket?

Under seminariet räknades flera orsaker upp. För det första har man blivit skickligare på att diagnostisera och känna igen autistiska besvär, dysfasi och andra koncentrationssvårigheter. Det nämndes också att barn som föds som prematurer oftare har inlärningsproblem och koncentrationssvårigheter och att det att man idag kan rädda flera barn än förr kan vara en bidragande orsak till att flera barn än tidigare har problem av den här typen. Att samhället blivit tuffare och tempot hårdare för barn bidrar sannolikt också. Mycket handlar förstås om antaganden. Gunborg Gayer nämnde att man under de senaste åren har ordnat barnskydd på svenska i Helsingfors och att det finns 200 barnskyddsfall just nu. Barn som mår psykiskt dåligt har ofta svårigheter i skolan. Ett orosmoment är också att många barn väntar på att få psykiatrisk vård. Nyligen hörde jag en specialundervisningsexpert säga att många våldsamma barn egentligen inte borde gå i vanlig skola!

På svenskt håll integrerar man oftast barn som överförts till specialundervisningen i den vanliga skolan. På finskt håll är det vanligare med specialklasser. Nina Eriksson-Holmström betonade att det finns en risk för att integreringen leder till att resurserna inte räcker till för barn med lindriga problem. Vi diskuterade också frågan om medicineringen av överenergiska barn håller på att bli ett problem. Det borde ju absolut inte få bli så att man dämpar ett barn med hjälp av mediciner om det finns andra sätt att komma åt problemen. Flera personer som deltog i debatten påpekade att det är ett stort misstag att minska på konstinriktade ämnen och på gymnastik. De "vilda" pojkarna skulle behöva få röra på sig mera, idrotta mera. Skapande verksamhet och fysisk aktivitet är viktigt för den intellektuella inlärningen. Håller man på att glömma bort det här? Här kom jag att tänka på den dansande prästen, dvs Erik Wahlströms bok om Uno Cygnaeus, folkskolans fader. Han insåg sambandet och hur viktigt motion var. I publiken fanns också en musikterapeut som betonade hur man med enkla medel kan hjälpa barn med inlärnings- och koncentrationsproblem. Musikterapi kan hjälpa redan riktigt små barn.

Det var en bra diskussion. Ämnet känns angeläget. Man efterlyste en likadan diskussion i Esbo och jag tror att man i alla kommuner borde prata mera om just det här: varför ökar behovet av specialundervisning? Behöver alla specialundervisning? Vad kan man göra för att öka trivseln och minska oron i skolan?

Jag tror att någon instans (Folkhälsan? Hem och skola?) borde sammanställa en manual på svenska för föräldrar och skolor om specialundervisningen och om den hjälp som elever kan få om problem uppstår i skolan. För föräldrar är de här sakerna inte heller självklara, vi som har barn i skolåldern idag känner inte igen begreppet specialundervisning från vår egen skoltid. Stödundervisning nog men inte specialundervisning.

Skollagarna har förändrats mycket sedan 70-talet då jag själv började skolan. Idag är specialundervisningen en subjektiv rätt för varje elev som är i behov av den.