Ett besök på Rinne-koti, en institution för utvecklingsstörda

Igår deltog jag i ett möte på förmiddagen som ordnades på ett ställe som heter Rinnekoti och som är en vård- och boendeinstitution för utvecklingsstörda. Tillfället ordnades av organisationer som arbetar med och för utvecklingsstörda och målgruppen var riksdagsledamöter i Helsingfors och Nyland. Sju riksdagsledamöter var på plats och jag var glad att jag prioriterat det här tillfället. Jag måste medge att jag blev till mig då jag insåg att Rinnekoti är belägen så långt ute i skogen som man i Esbo kan komma. Där långt bortom Bodom har man byggt en liten stadsdel för utvecklingsstörda. Så här gör man väl inte mera idag tänkte jag, hör det inte till en gången tid att placera utvecklingsstörda människor utanför det övriga samhället. På Rinnekoti bor över 330 personer med varierande behov av hjälp. Många klarar sig själva och bor i egna bostäder. Men där lär också finnas en avdelning för riktigt små barn med svåra handikapp. Ödet är orättvist och kan vara tufft och jag känner en stor känsla av ödmjukhet då jag tänker på mina egna barn.

Vi fick en utmärkt presentation över nuläget, problem och förbättringsbehov då det gäller handikappades och utvecklingsstördas situation i Finland. Handikapplagarna skall förnyas så det finns en hel del oro men också förhoppningar i luften.

Senare på kvällen då jag tog en taxi för att hinna från fullmäktigemötet i Esbo till Helsingfors råkade jag få en invataxi. Chauffören var pratsam och vi kom snabbt in på det tema som i tankarna sysslesatt mig hela gårdagen. Det visade sig att taxichauffören tidigare arbetat några år på Rinnekoti men blev tvungen att sluta på grund av en ryggskada. Hon berättade att hon stortrivdes där och att stämningen var varm och nära. Det var skönt att höra det med tanke på att det för en som första gången besökte stället kändes så massivt och avskilt från den övriga världen. Vi håller ju i Finland på att gå över till mindre enheter vilket jag tror att är rätt. Klart är i alla fall att det alltid kommer att finnas svårt handikappade människor som är beroende av vård dygnet runt hela livet och att ett specialkunnande behövs för vården av utvecklingsstörda. Chefsläkaren påpekade flera gånger att det behövs ett stort befolkningsunderlag för att kunna ge den bästa vården eftersom expertisen är begränsad och varje utvecklingsstörd persons diagnos unik. Oroväckande var att höra att vi inom tio år får en akut kunskapsbrist i vården av utvecklingsstörda då de stora generationerna går i pension. Få söker sig idag till den här utbildningen och i närskötarutbildningen har man, om jag förstod rätt, slopat specialinriktningen på utvecklingsstörda. Här finns det helt klart problem som måste lösas. Det är en hederssak att se till att den här gruppen människor, 30 000-50 000, i hela landet, blir värdigt och hänsynsfullt behandlad.