Att rädda Östersjön- ett viktigt politiskt uppdrag

Det är en stor ära för mig att få delta här på Östersjöfondens seminarium idag. Då Edgar Öhberg ringde mig en dag i februari och berättade för mig om Östersjöfondens beslut så hade jag först svårt att tro att det var sant. Samtidigt blev jag väldigt glad. Att bli prisbelönad är verkligen inte vanligt för politiker. Att vara den andra parlamentarikern som tilldelas Lasse Wiklöfs pris är en otroligt stor ära för mig. Jag vill därför börja med att tacka er för priset och möjligheten att idag hålla denna taltur här.

Lasse Wiklöf och jag träffades flera gånger under de år vi samtidigt var med i politiken. Jag tror att den första gången vi träffades var på BSPC konferens i St Petersburg år 2002. Jag minns att Lasse Wiklöf och Folke Sjölund kom och pratade med mig under buffén på kvällen. Vi hade alla tre deltagit i debatten under dagen och krävt att Ryssland skulle minska utsläppen från St Petersburg och förbättra sjösäkerheten vid transporterna av olja. Dessutom krävde vi större öppenhet och att Ryssland skulle ratificera Esbokonventionen. Det var ord och inga visor och vi var väldigt eniga i våra krav. En tid senare träffades vi i Danmark på en konferens som handlade om det kustnära fisket i Östersjön och satt också då bredvid varandra under en supé och pratade om vårt gemensamma Östersjöintresse. Lasse Wiklöf hade ett mycket entusiasmerande och inspirerande sätt, som smittade av sig. Han var en stor nordist och Östersjövän.

Jag har valt rubriken “Att rädda Östersjön- ett viktigt politiskt uppdrag”.

För 11 år sedan då jag inledde min parlamentariska karriär var Östersjön inte ännu ett tema som alla partier skulle ha talat om. Under de gångna åren har mycket hänt och idag är Östersjöns miljö och framtid ett politiskt tema av hög rang. Ett bevis för det var det toppmötet som ordnades i Helsingfors i februari 2010. Till mötet kom statsledare från alla Östersjöländer. Alla partier är idag medvetna om att Östersjön mår dåligt och flaggar för Östersjön i sina valprogram. Problemet är fortfarande, som alltid förr, att omsätta de vackra orden till praktisk handling. Under de senaste åren har ändå många betydande framsteg i Östersjöskyddet gjorts och jag ska snart komma tillbaka till det.

Jag ska kort göra en resa tillbaka i tiden och berätta om hur mitt eget intresse för Östersjön väcktes och varför Östersjön blev ett viktigt politiskt uppdrag för mig. I likhet med många andra finlandssvenskar har också jag ända sedan min tidigaste barndom tillbringat mycket tid vid havet, i skärgården. Vi hade och har fortfarande ett sommarställe på en holme i den Östnyländska skärgården. Intresset för skärgården och Östersjöns ekologi väcktes alltså på ett mycket naturligt och självklart sätt i och vid vattnet, där vi tillbringade mycket tid mest under somrarna men ganska ofta också under andra årstider. Min familj har alltid haft nära vänner bland skärgårdsbor, som alltid levt ute på holmarna. De har lärt mig att förstå de traditionella skärgårdsnäringarna och också hur skärgården ter sig ur ortsbornas synvinkel.

Under mina uppväxtår från barn till vuxen skedde en tydlig förändring i vattnets skick. Klipporna och stränderna ändrade utseende. De gröna undervattens gräsmattorna försvann och i stället började sjögräsmattorna se ut som smutsgula, slitna trasmattor. Tångbältet glesnade, vikar växte igen av vass och fiskfångsterna minskade. Sedan började algblomningarna bli allt vanligare. Förändringen skedde snabbt då den kommit i gång. Forskarnas varningar togs på allvar först då övergödningen gått så långt att vägen tillbaka till ett en god ekologi skulle vara mycket lång och svår. Algblomningarna var väckarklockan för den stora allmänheten.

En väckarklocka för mig var att vi fick en av de första nyländska fiskodlingarna till granne i vårt skärgårdsparadis. Det skedde i mitten av 1980-talet. Fiskodlingsverksamheten var då starkt på kommande men det fanns väldigt lite erfarenhet av miljöeffekterna och myndigheterna visste inte hur fiskodlingstillstånden skulle hanteras. Fiskodlingen i vårt grannskap var tyvärr av den värre sorten. Företaget bröt mot regler, överskred tillåtna odlingskvoter och slarvade med avfallshanteringen. Följden var att holmar och stränder i fiskodlingens näromgivning sölades ner av en kladdig, oljig smörja på vårarna då isarna smultit. Händelseförloppet vid den här fiskodlingen var min första konkreta kontakt med miljömyndigheterna, miljölagstiftningen och rättsväsendet.

År 1986 inledde jag mina studier i miljövård vid Helsingfors universitet. Jag deltog i alla tänkbara Östersjökurser som universitetet kunde erbjuda, bla. i biodykarkurser för att avlägga dykarcertifikat. Min pro gradu gjorde jag för Helsingfors vatten- och miljödistriktet och den handlade om “vår” fiskodlings inverkan på omgivningen. Jag använde makrofyter, stora alger och vattenväxter, som bioindikatorer. Fältundersökningen skedde dykande under tre veckor, i juni, juli och augusti och jag undersökte 9 olika undervattenslinjer i fiskodlingens omgivning.

Efter avslutade studier, i början av 90-talet, arbetade jag några år för organisationen Natur och Miljö, som föreståndare för Naturskolan i Sjundeå och medverkade bl.a. i en Östersjökampanj som hette kustbevakningskampanjen. Vi besökte olika orter, torg och sommarevenemang längs med kusten under sommaren för att informera om Östersjöns miljötillstånd och vad var och en av oss kan göra för att rädda havet.

Det gäller att hitta de rätta påverkningskanalerna i samhället och den insikten innebar för min del att politiken så småningom kom in i bilden. Det började med en plats i Helsingfors miljönämnd där bl.a. frågan om kväverening av avloppsvatten vid det stora nya reningsverket i Viksbacka var en laddad, politisk fråga.

År 1996 slog forskarna larm om ovanligt höga halter av näringsämnen i vattnet. Allt tydde på att 1997 skulle bli en algsommar. Jag var då medlem i SFP:s nygrundade miljödelegation. Vi beslöt skriva ett Östersjöprogram, det första partipolitiska Östersjöprogrammet i Finland i modern tid. Svensk ungdom hade redan år 1968 skrivit det allra första, vilket är ett bevis för framsynthet. SFP:s Östersjöprogram blev färdigt våren 1997 och mottogs positivt om än rätt svalt av partiets dåvarande ledning. Två månader senare var det annat ljud i skällan. Alla tiders värsta ärtsoppsliknande massförekomster av cyanobakterier, blågröna alger, förstörde sommaren för tusentals semestrare och blev den största nyheten i sommarens nyhetsbevakning. Då kunde partiordförande Norrback stolt konstatera att SFP var på alerten och hade ett åtgärdsprogram för skyddet av Östersjön till hands. Sedermera har programmet uppdaterats och skrivits om flera gånger. Många av våra krav har förverkligats under årens lopp men samtidigt har nya hotbilder kommit in i bilden.

År 2000 blev jag riksdagsledamot. Under min första dag som riksdagsledamot behandlades “lagförslaget om förhindrande av föroreningar förorsakade av fartyg” i riksdagens plenum. I mitt första riksdagstal i plenum den 28.4 2000 tog jag upp många frågor som fortfarande, 11 år senare är högaktuella.

Här är några stycken ur talet 28.4.2000:
”För att få bukt med de olagliga utsläppen introduceras nu det så kallade ”no special fee”-systemet för hamnavgiften. Då avfallsavgiften är en obligatorisk del av hamnavgiften blir det olönsamt för fartygen att tömma avfall och slagvatten i havet. Då de är tvungna att betala avfallsavgiften lönar det sig också att utnyttja möjligheten att lämna avfallet i land. Sfp har efterlyst den här reformen i sina Östersjöprogram, som partiets miljödelegation har utarbetat.”

“Förutom no special fee-systemet behövs ännu fortsatta åtgärder för att göra fartygstrafiken på Östersjön säkrare och miljövänligare. Många tankfartyg har i dag dubbla bottnar. Säkerheten skulle ytterligare öka om man använde fartyg med dubbla skrov. I Sfp:s Östersjöprogram har vi efterlyst en internationell rekommendation om att övergå till tankfartyg med dubbla skrov.”

Talet fortsatte:
“Oljeutsläppen är inte det enda miljöproblemet Östersjön har råkat ut för. Den mest brännande frågan är naturligtvis övergödningen, som har funnits på allas läppar sedan algsommaren 1997. Debatten om övergödningen leder lätt till en jakt på syndabockar. Det är konstruktivare att se på frågan som en helhet, där alla pusselbitar tas i beaktande. Därför behövs det ett omsorgsfullt programarbete.”

Några kommentarer till de frågor som då berördes. ”No special fee” systemet har tyvärr inte lett till att fartygen skulle ha slutat släppa ut sitt smutsvatten i havet. Varje dag trafikerar över 2000 fartyg på Östersjön. Kring 350 kryssningsfartyg besöker varje år Östersjön och fortfarande tömmer en stor del av dessa fartyg sitt avloppsvatten rakt ut i havet. Det här är helt oacceptabelt. För småbåtar på finländska och åländska vatten trädde ett totalförbud att släppa ut toalettavfall i vattnet i kraft år 2005, men för fartygstrafik på internationellt vatten kräver ett totalförbud att IMO fattar beslut om det. Det här är något Nordiska rådet påtalat och kravet har förts vidare av länderna kring Östersjön och av HELCOM. Senaste år beslöt IMO äntligen att utpeka Östersjön till ett special område för utsläpp av avloppsvatten. Villkoret för att utsläppsförbudet ska träda i kraft är att de stora hamnarna i Östersjöområdet innan dess byggt ut mottagningsfaciliteter för fartygens spillvatten. För närvarande är det bara Helsingfors, Stockholm och St. Petersburg som har fungerande system.

För fartygens del har framsteg gjorts. Alla tankfartyg som trafikerar på Östersjön bör ha dubbla botten och dubbla skrov och dessutom vara isförstärkta på vintern.

Kravet på ett helhetsprogram för skyddet av Östersjön har också uppfyllts. År 2007 godkände Östersjöländernas regeringar HELCOM:s Baltic Sea Action Plan. Nu, fyra år senare är Östersjöländerna mitt uppe i arbetet för att konkretisera de nationella handlingsplanerna som länderna har färdigställt år 2010 och 2011.

Som jag tidigare sade så har mycket positivt skett i arbetet för att skydda Östersjön under de senaste åren. Milstolparna är godkännande av HELCOM:s Baltic Sea Action Plan år 2007 och godkännandet av EU:s regionala Östersjöstrategi år 2009. Många parallella program och processer pågår vid sidan av eller som en del av dessa två huvudstrategier. Den nordliga dimensionens miljöpartnerskap måste nämnas i det här sammanhanget. Stora, viktiga samarbetsprojekt i EU:s närområden har förverkligats och förverkligas och planeras.

Allt det arbete som utförs inom ramen för dessa program och strategier utgår från politiska avvägningar och beslut. Besluten om EU:s regionala Östersjöstrategi har tagits inom EU, Helcom:s åtgärdsplan godkändes av miljöministrarna för alla Östersjöländer. Nordliga dimensionen är ett samarbete mellan EU och Rysslands, Norges och Islands regeringar.

Bland de politiska aktörerna som drivit på att programmen skall komma till, finns Baltic Sea Parliamentary Conference (BSPC) som är bekant för er Ålänningar, eftersom vi hade glädjen att få hålla den 19:e Parlamentariska Östersjökonferensen här i Mariehamn senaste sommar. BSPC grundades år 1990 på initiativ av talman Kalevi Sorsa. Medlemmar i BSPC är alla nationella och regionala parlament och parlamentariska församlingar i Östersjöregionen. Organisationen har en styrgrupp och jag har haft förmånen att under de tre senaste åren leda denna. Viceordförande är den ryska duma ledamoten Valentina Pivnenka. Ordförandeskapen övergår vid nästa konferens, i slutet av augusti i Helsingfors, till Ryssland.

BSPC har alltid haft miljöfrågorna högt på den politiska agendan. För oss står det klart att Östersjöns problem måste lösas med gemensamma krafter och att Östersjöregionens länder och invånare har mycket att vinna på ett gott samarbete inom hela regionen. År 2006 tillsatte BSPC en arbetsgrupp med uppgift att skriva ett åtgärdsprogram om övergödningen av Östersjön. Kristoffer Asmundsen från Stortinget i Norge och dåvarande ordförande för miljö- och naturresursutskottet i Nordiska rådet, ledde arbetsgruppen. Gruppens åtgärdsförslag och krav överensstämde väl med det aktionsprogram som HELCOM:s ministermöte antog några månader efter att BSPC godkänt övergödningsgruppens rekommendationer. Ett av BSPC:s främsta krav var att Östersjöländernas regeringar skulle anta HELCOM:s BSAP. Jag har på nära håll fått följa med implementeringen av HELCOM:s aktionsprogram genom att jag varit BSPC:s rapportör och en av observatörerna i HELCOM.

Många av deltagarna i BSPC har tagit olika initiativ för att sätta politiskt tryck på Östersjöfrågorna. Man har initierat debatter i parlament och utskott, ställt frågor och resolutioner till regeringarna, ordnat utfrågningar och konferenser, skrivit artiklar och medverkat i media. Vid de årliga konferenserna har vi under de senaste åren fokuserat på HELCOM:s åtgärdsprogram, sjösäkerhet, klimatförändringen, civil trygghet och bekämpande av människohandel i Östersjöregionen. Årets konferens har som övergripande tema en grön tillväxt för ett blåare hav. Vi vill betona att det är ett framgångskoncept för Östersjöregionen att förena ekonomi och ekologi i all verksamhet.

Som parlamentariker och lagstiftare har vi ett uppdrag från våra väljare att driva på insatser och åtgärder för att skydda Östersjöns miljö. Vi måste vara duktiga på att lyssna till gräsrötternas önskemål och farhågor, att bilda opinion och skapa medvetenhet, att driva politiska frågor i våra hemmaparlament och att utöva politiskt tryck på våra regeringar och bevaka att regeringarna håller vad de lovat.

BSPC har regelbundna kontakter till Östersjöstaternas råd, CBSS. Förra sommaren var vi inbjudna till Östersjöstaternas 8:e toppmöte med Östersjörådets statsministrar och om en månad skall vi delta i CBSS utrikesministermöte i Oslo. Samarbetet mellan parlamentarikerna och regeringarna i Östersjöregionen är viktigt för att få största möjliga genomslagskraft för våra politiska strävanden. Genom att BSPC ges plats vid ministrarnas toppmöten har vi en god möjlighet att föra fram parlamentarikernas prioriteringar.

Jag har redan många gånger hänvisat till HELCOM:s åtgärdsprogram. Jag anser att detta program är det viktigaste redskap och den viktigaste strategin för att rädda Östersjöns miljö. HELCOM:s BSAP är vår chans att rädda Östersjön och jag ger mitt fulla stöd till det stora arbete som görs för att verkställa åtgärdsplanen. Alltid då tillfälle erbjuds vill jag påminna om detta.

HELCOM:s BSAP är uppdelat i fyra områden; övergödningen, farliga substanser, maritima transporter och sjösäkerhet och bio-diversitet. Programmet är verkligen mångfacetterat och ambitiöst och krävande att administrera och genomföra. Som parlamentariker är min och mina kollegers uppgift att se till att programmet har hög prioritet i regeringarna runt Östersjön.

HELCOM:s BSAP fick en ännu starkare roll, då programmet mer eller mindre som sådant inkluderades i EU:s regionala Östersjöstrategi år 2009. Genom det ökade också EU:s ansvar för att hela projektet lyckas.
Målsättningen i HELCOM:s BSAP är att till år 2021 ha återställt Östersjöns miljö till en god ekologisk nivå. För att det ska vara möjligt måste utsläppen av näringsämnen ha minskat dramatiskt jämfört med läget år 2007 då BSAP godkändes. Arbetet är inte lätt, det kräver åtgärder i alla länder inom Östersjöns avrinningsområde. Det kräver förändringar i våra samhällen, i vår vardag och invanda beteende- och konsumtions mönster. Det kostar mycket pengar på kort sikt men sparar ännu mera pengar på lång sikt.

Många framsteg har gjorts under de senaste åren. Vattenreningen i St. Petersburg börjar vara på samma nivå som i de nordiska länderna. Under 2000 talet har utsläppen minskat från ca 2000 ton fosfor per år till under 500 ton fosfor. Många nya avloppsvattens reningsverk byggs och förbättras i Ryssland, de baltiska länderna och Polen. I Kaliningrad byggs ett modernt reningsverk. Hittills har smutsvattnet från flera hundratusen invånare,
runnit orenat ut i havet.

Bland de stora utmaningarna för Östersjöns miljö är den diffusa belastningen från jord- och skogsbruket. Över hälften av näringsämnesutsläppen härstammar från lantbruket. Den intensiva uppfödningen av hönor, svin och nötdjur medför en koncentration av enorma mängder gödsel, som på många håll fortfarande dumpas i naturen. Någon patentlösning på gödselproblemet finns inte ännu, men många försök och projekt att hitta lösningar pågår. Det pågår försök för att i större utsträckning förädla gödsel och slam till energi genom biogasproduktion. Fosfor är en knapp resurs och det är också därför nödvändigt att återgå till ett kretslopptänkande i hanteringen och användningen av fosfor i jordbruket och andra samhällssektorer.

De nordiska finansieringsinstituten NIB och NEFCO gör ett mycket viktigt arbete för att få fram finansierbara projekt inom ramen för BSAP. Överhuvudtaget kan man konstatera att det stora problemet för att genomföra BSAP inte är bristen på pengar utan snarare bristen på genomförbara projekt. Vi parlamentariker i Nordiska rådet och BSPC har stött tillkomsten av den tekniska fond som används för finansieringen av projektplaner.

Jag sade tidigare att nya hotbilder har uppstått under de senaste åren. Klimatförändringen är en av dessa. Många forskare befarar att klimatförändringen kommer att medföra ett ökat tryck på Östersjön. Ökade regn och milda vintrar kan innebära en urlakning av näringsämnen året om. En längre isfri period innebär att tillväxten i havet pågår längre in på hösten. Sämre förutsättningar att idka jordbruk på grund av torka i många håll i världen ökar trycket på jordbruksmarkerna i norra Europa. En annan hotbild är naturligtvis de enorma oljetransporterna över Östersjön. De är nu ca 170 miljoner ton per år och beräknas öka till 250 miljoner ton till år 2015.

Inom EU pågår ett arbete för att övergå till en integrerad havspolitik som i större grad än nu beaktar all verksamhet i och vid havet. Man talar om en blå tillväxt för en grön ekonomi. Tanken är att all verksamhet ska planeras så att miljöaspekterna beaktas och att innovationer och teknik som stöder en hållbar utveckling ska stödas. Det finns en stor efterfrågan på miljövänliga transportlösningar, förnybar energi, energieffektiva lösningar, ekologiska livsmedelsprodukter. Marknaden och intresset växer mycket starkt globalt. Med tanke på vårt lilla, känsliga innanhavs framtid, är en sådan utveckling önskvärd. För oss politiker i Östersjöregionen är detta ett viktigt uppdrag att arbeta för.

Det allra viktigaste är att viljan att rädda Östersjön finns och för det behövs en stark opinion bland de 90 miljoner invånare som bor i Östersjöländerna. Om viljan finns så finns också trycket på politikerna. Ett tryck på regeringarna är nödvändigt för att arbetet ska lyckas. En stark politisk opinion för Östersjön behövs alltså lika mycket nu som förr och kommer alltid i framtiden att vara lika viktig.

Tal på Östersjöfondens seminarium iom. prisutdelningen 6.5.2011