Dagen efter

Det politiska veckoslutet är förbi. Då jag kom hem från Vasa igår kväll vimlade det av politiker på flygfältet i Helsingfors. Både centerpartisterna och samlingspartisterna var på väg hem från sina partikongresser. Matti Vanhanen stod och väntade på sin kappsäck och i förbifarten frågade han mig hur mycket röster jag fick. Inte så många, måste jag ju konstatera.

Jag var ju inställd på slutresultat eftersom Hbl-gallupen några dagar tidigare gav en klar bild av hur det skulle gå. Inte ångrar jag heller att jag gav mig med i kampen - den var både rolig, lärorik och viktig för partiet och inte minst för den blivande ordföranden. Stefan Wallin, som valdes överlägset, är nu bättre preppad inför kommande utamningar. Och ett tufft arbete har han framför sig och jag hoppas verkligen han skall lyckas bra.

Det blev ingen kvinna denna gång heller. Inte ens Astrid Thors och mina sammanlagda röster skulle ha räckt till för att få en kvinna vald. Vilket bevisar att annat än könsfrågan avgjorde valet, många kvinnor har röstat på Wallin. Besviken är jag över att partiets presidium inte heller nu är jämställt. Tre män och en kvinna leder nu partiet. Om man ser till könsaspekten kan man visserligen tänka att det att vi har en kvinnlig partisekretetrare och två kvinnor och en man i ledningen för riksdagsgruppen balanserar upp det hela.

Tempot är högt i politiken. Man blir förblindad av det. Det känns skönt att ha ordförandekampenjen undanstökad men redan i går tänkte jag på att följande utmaning är riksdagsvalet.