Afrikas fattigdom måste bekämpas
Det blev en lång paus i bloggandet på grund av att jag varit på en resa. Jag hör till riksdagens IPU-delegation. IPU står för Inter-Parlamentary Union och är en stor internationell riksdagsunion som träffas några gånger per år. Över 1500 parlamentariker från olika delar av världen träffades nu i Nairobi, Kenya för den 114 sessionen. Från Finland deltog sex riksdagsledamöter. Debatterna och sessionerna handlade bla. om mänskliga rättigheter, Afrikas utveckling, handeldvapen, kvinnors situation, HIV m.m.
Jag fick hålla ett kort anförande i plenum. Jag valde att tala om den aktuella lagen om kriminalisering av sexköp som just nu behandlas i Finlands riksdag och en lag om kriminalisering av sexuella trakasserier så som våldtäkt som behandlas i det kenyanska parlamentet. Talet finns på min hemsida.
Det största utbytet av resan var för mig två "fältbesök". En dag fick jag chansen att åka med en liten delegation till en region i närheten av Somalias gräns där man under några års tid lidit av extrem torka. Unicef ordnade exkursionen och vi var ett tiotal parlamentariker från olika länder som rymdes med. Vi flög från Nairobi med en skrangligt flyg som garanterat inte skulle ha fyllt finländska säkerhetsnormer. Regionen hette Garissa och i området bodde ca 1,7 miljoner människor. Största delen lever som nomader och krisen var nu stor eftersom hälften av all boskap strukit med p.g.a torkan. Torkan har varit så extrem så att flodhästar dött i uttorkade floder och stora mängder vilda djur dött. Människorna hade det ytterst svårt och många, många led av undernäring. Den lilla staden som bildade centrum för regionen såg ut så att det är svårt att med ord beskriva det. Skräp låg överallt, överallt. Ingen avfallshantering existerar utan allt slängs där det råkar hamna och på sina håll pyrde avfallshögar. Mycket få riktiga hus eller bostäder syntes, det verkade som om de flesta skulle bo i enkelt uppförda hyddor av bråte och grenar och kvistar man hittat. Vi besökte ett sjukhus som var ganska nytt och fint och som byggts och upprätthålls av olika utländska hjälporganisationer. Det kryllade av människor runt omkring sjukhuset som helt säkert var enormt viktigt. Där föddes ca 25 barn varje dag, endast en bråkdel av kvinnorna hade råd eller möjlighet av föda på sjukhus. Där vårdades barn med malaria, mässling och undernäring. Där fanns en station för HIV-testning. Det stora problemet var att få personal till sjukhuset för läkare och sjuksköterskor vill ogärna flytta till den här extremt fattiga och problematiska regionen.
Vi besökte också ställen där mat delades ut som nödhjälp och en station utanför stan dit framförallt kvinnor och barn kom för att få mat och mediciner. I ett rum satt en mamma med ett barn som var försjunken i djup sömn. Mamman hade gått i tre timmar med sin 2-3 åriga flicka på ryggen i över 35 graders stekande hetta för att få malariamedicin åt barnet. En lika lång promenad hem väntade henne.
Det värsta är att alla indikatorer pekar neråt. Den förväntade livstiden sjunker, den var ca 47 år nu. Mödradödligheten och spädbarnsdödligheten ökar. HIV ökar. Torkan var det stora problemet för framtiden. Man antar att skogsförsvinnandet och erosionen orsakade torkan. Också här märktes förändringar i klimatet. Regnmängderna har minskat under de senaste åren och då det regnar spolas sand och jord iväg då marken är så hård och torr.
Det låter kanske inte så farligt, det jag beskriver, men att se hur svårt och förfärligt människor hade det känns hemskt och obegripligt. Hur har man inte lyckats få fart på utvecklingen, varför har saker och ting snarare gått bakåt i Afrika under de senaste årtionden?
Följande dag besökte vår finländska delegation ett slumområde i Nairobi. Det var om möjligt ännu värre. Kanske var det de fruktansvärda omständigheterna, smutset, avfallet mitt bland bebyggelsen, avsaknaden av ordnat avloppsvattenhantering osv. Tågbanan till Mombasa och Uganda gick tätt intill bebyggelsen och många barn har dött i tågolyckor. Också vi balanserade på tågbanan, man visste inte var man kunde sätta ner sin fot. Det hade regnat samma eftermiddag och "huvudgatan" var en lervälling. Längs den fanns små butikskojor, tätt packade bredvid varandra. Där var full verksamhet; frissor, skrothandel, skomakare, sömmerskor, köttbutik, hönor i bur, bensinpumpar, mediciner, krogar m.m. Det såldes allt man kan tänka sig och hygienen var så dålig att man inte kan beskriva den. För 70 000 människor fanns 170 toaletter och 15 badrum. Människor dör i malaria, HIV och andra infektionssjukdomar. Fattigdomen var enorm. Finlands amabssadör Matti Kääriäinen sade åt mig att det vi sätt är bottnet. Värre än så kan man inte leva och bo. En flicka jag pratade med berättade att det hon var räddast för var att en eldsvåda skulle bryta ut mitt i slumbebyggelsen. Ingen brandbil skulle kunna ta sig fram. Vatten fanns inte heller i större mängder. Några företagsamma hade dragit vattenledningar men allt vatten man tog ur kranarna skulle man betala för. Vattnets kvalitet lär också ha varit undermåligt.
De här två besöken kommer jag att bära med mig länge. För mig är det obegripligt att Finland inte betalar 0,7 % av BNP i u-landsbistånd trots att vi redan för 36 år sedan gett löfte om det. Jag tänkte för mig själv att alla beslutsfattare i regering och riksdag borde beöka u-länder och bekanta sig med livet för fattiga.
Ofta talar man om befolkningen i u-länderna som stora massor men då vi besökte sjukhuset i Garissa och pratade med de unga, nyblivna mammorna så förstår man det självklara, varje litet barn är precis lita värdefullt och viktigt för mammorna, oberoende av var de föds. Vid matutdelningsställena, där det kryllade av barn, vackra smala, nyfikna flickor och pojkar i mängder, skar det i hjärtat på en. Hur ser deras liv ut? Hur gamla blir de? Och bland de hjälpsökande fanns också många gamla kvinnor omgivna av stora barnkullar. Sannolikt var de barn som blivit föräldralösa. HIV har skördat många föräldrar i aktiv ålder.
Afrikas problem är hela världens problem. Korruptionen är också i Kenya rekordstor. Men trots det har omvärlden ett ansvar. Visst måste man pressa statsledningarna att motverka korruptionen men samtidgit måste arbetet för att motarbeta den extrema fattigdomen gå vidare. Snabbare och bättre ordnad än nu. Här har man verkligen ingen tid att förlora. Människor som är desperata sätter sig i rörelse och flyktingströmmarna kommer att växa och skapa nya problem, om situationen för de fattigaste inte förbättras.
Jag fick hålla ett kort anförande i plenum. Jag valde att tala om den aktuella lagen om kriminalisering av sexköp som just nu behandlas i Finlands riksdag och en lag om kriminalisering av sexuella trakasserier så som våldtäkt som behandlas i det kenyanska parlamentet. Talet finns på min hemsida.
Det största utbytet av resan var för mig två "fältbesök". En dag fick jag chansen att åka med en liten delegation till en region i närheten av Somalias gräns där man under några års tid lidit av extrem torka. Unicef ordnade exkursionen och vi var ett tiotal parlamentariker från olika länder som rymdes med. Vi flög från Nairobi med en skrangligt flyg som garanterat inte skulle ha fyllt finländska säkerhetsnormer. Regionen hette Garissa och i området bodde ca 1,7 miljoner människor. Största delen lever som nomader och krisen var nu stor eftersom hälften av all boskap strukit med p.g.a torkan. Torkan har varit så extrem så att flodhästar dött i uttorkade floder och stora mängder vilda djur dött. Människorna hade det ytterst svårt och många, många led av undernäring. Den lilla staden som bildade centrum för regionen såg ut så att det är svårt att med ord beskriva det. Skräp låg överallt, överallt. Ingen avfallshantering existerar utan allt slängs där det råkar hamna och på sina håll pyrde avfallshögar. Mycket få riktiga hus eller bostäder syntes, det verkade som om de flesta skulle bo i enkelt uppförda hyddor av bråte och grenar och kvistar man hittat. Vi besökte ett sjukhus som var ganska nytt och fint och som byggts och upprätthålls av olika utländska hjälporganisationer. Det kryllade av människor runt omkring sjukhuset som helt säkert var enormt viktigt. Där föddes ca 25 barn varje dag, endast en bråkdel av kvinnorna hade råd eller möjlighet av föda på sjukhus. Där vårdades barn med malaria, mässling och undernäring. Där fanns en station för HIV-testning. Det stora problemet var att få personal till sjukhuset för läkare och sjuksköterskor vill ogärna flytta till den här extremt fattiga och problematiska regionen.
Vi besökte också ställen där mat delades ut som nödhjälp och en station utanför stan dit framförallt kvinnor och barn kom för att få mat och mediciner. I ett rum satt en mamma med ett barn som var försjunken i djup sömn. Mamman hade gått i tre timmar med sin 2-3 åriga flicka på ryggen i över 35 graders stekande hetta för att få malariamedicin åt barnet. En lika lång promenad hem väntade henne.
Det värsta är att alla indikatorer pekar neråt. Den förväntade livstiden sjunker, den var ca 47 år nu. Mödradödligheten och spädbarnsdödligheten ökar. HIV ökar. Torkan var det stora problemet för framtiden. Man antar att skogsförsvinnandet och erosionen orsakade torkan. Också här märktes förändringar i klimatet. Regnmängderna har minskat under de senaste åren och då det regnar spolas sand och jord iväg då marken är så hård och torr.
Det låter kanske inte så farligt, det jag beskriver, men att se hur svårt och förfärligt människor hade det känns hemskt och obegripligt. Hur har man inte lyckats få fart på utvecklingen, varför har saker och ting snarare gått bakåt i Afrika under de senaste årtionden?
Följande dag besökte vår finländska delegation ett slumområde i Nairobi. Det var om möjligt ännu värre. Kanske var det de fruktansvärda omständigheterna, smutset, avfallet mitt bland bebyggelsen, avsaknaden av ordnat avloppsvattenhantering osv. Tågbanan till Mombasa och Uganda gick tätt intill bebyggelsen och många barn har dött i tågolyckor. Också vi balanserade på tågbanan, man visste inte var man kunde sätta ner sin fot. Det hade regnat samma eftermiddag och "huvudgatan" var en lervälling. Längs den fanns små butikskojor, tätt packade bredvid varandra. Där var full verksamhet; frissor, skrothandel, skomakare, sömmerskor, köttbutik, hönor i bur, bensinpumpar, mediciner, krogar m.m. Det såldes allt man kan tänka sig och hygienen var så dålig att man inte kan beskriva den. För 70 000 människor fanns 170 toaletter och 15 badrum. Människor dör i malaria, HIV och andra infektionssjukdomar. Fattigdomen var enorm. Finlands amabssadör Matti Kääriäinen sade åt mig att det vi sätt är bottnet. Värre än så kan man inte leva och bo. En flicka jag pratade med berättade att det hon var räddast för var att en eldsvåda skulle bryta ut mitt i slumbebyggelsen. Ingen brandbil skulle kunna ta sig fram. Vatten fanns inte heller i större mängder. Några företagsamma hade dragit vattenledningar men allt vatten man tog ur kranarna skulle man betala för. Vattnets kvalitet lär också ha varit undermåligt.
De här två besöken kommer jag att bära med mig länge. För mig är det obegripligt att Finland inte betalar 0,7 % av BNP i u-landsbistånd trots att vi redan för 36 år sedan gett löfte om det. Jag tänkte för mig själv att alla beslutsfattare i regering och riksdag borde beöka u-länder och bekanta sig med livet för fattiga.
Ofta talar man om befolkningen i u-länderna som stora massor men då vi besökte sjukhuset i Garissa och pratade med de unga, nyblivna mammorna så förstår man det självklara, varje litet barn är precis lita värdefullt och viktigt för mammorna, oberoende av var de föds. Vid matutdelningsställena, där det kryllade av barn, vackra smala, nyfikna flickor och pojkar i mängder, skar det i hjärtat på en. Hur ser deras liv ut? Hur gamla blir de? Och bland de hjälpsökande fanns också många gamla kvinnor omgivna av stora barnkullar. Sannolikt var de barn som blivit föräldralösa. HIV har skördat många föräldrar i aktiv ålder.
Afrikas problem är hela världens problem. Korruptionen är också i Kenya rekordstor. Men trots det har omvärlden ett ansvar. Visst måste man pressa statsledningarna att motverka korruptionen men samtidgit måste arbetet för att motarbeta den extrema fattigdomen gå vidare. Snabbare och bättre ordnad än nu. Här har man verkligen ingen tid att förlora. Människor som är desperata sätter sig i rörelse och flyktingströmmarna kommer att växa och skapa nya problem, om situationen för de fattigaste inte förbättras.
posted by Christina Gestrin at 22:23
<< Home