Förbränning av avfall?
Inom SAD, dvs samarbetsdelegationen för huvudstadsregionen, har man den här veckan gjort ett beslut att inleda planeringen av avfallsförbränning. Sedan Byholmens avfallsförbränningsverk stängde har det inte hittills funnits intresse för avfallsförbränning i huvudstadsregionen. Nu anses tekniken vara så långt utvecklad att förbränningen inte mera är ett hot mot miljön. Bra så. Annat var det förr. När jag var ett litet barn i Munksnäs brändes soporna i förbränningsugnar i höghusen. Min mamma har berättat att byket som man hängde ut på tork ibland fick en flottig beläggning som härstammade från sopförbränningen. Det var på 70-talet. Jag har inte kollat upp när Byholmen stängdes men faktum är att det blev otroligt dyrt att städa upp efter sopförbränningsanläggningen. Jordmassor har förts bort och renats i stora kvantiteter. Farligt höga halter miljögifter och tungmetaller fanns i omgivningen.
Dåliga beslut om avfallshantering har man gjort också senare. Svårt är det att förstå att Nordens största avstjälpningsplats placerades på ett kärr, Kärringsmossen i Esbo och Kyrkslätt. Kärringmossens avrinningsområde täcker stora delar av Esbo och Kyrkslätt. På den tiden då tillståndet beviljades för soptippen var det ungefär en sektion under hälsovårdsnämnden som hade denna befogenhet. Jag garanterar inte att det var precis så organet hette, men en sektion av något slag var det. I åratal fungerade Kärringmossen utan egentliga miljötillstånd. För den gamla soptippen godkändes miljötillståndet först för några år sedan. Under tiden har sopberget vuxit till Nordeuropas största avstjälpningsplats.
Nu skall man då börja bränna avfallet och i stället sannolikt lagra askan som klassas som problemavfall på avstjälpningsplatsen. Inte heller det här är riskfritt, och några färdiga analyser har jag inte ännu sett. Var förbränningen skall ske vet man inte ännu. Kanske i Lojo, kanske i Nurmijärvi, hoppas inte på Kärringmossen.
Vad jag efterlyser är strängare regler för sorteringen, återanvändningen och insamlingen av material som kan återvinnas. Det finns en fara i att också sådant som kunde återvinnas kuskas iväg till förbränning om inte insamlingen av återvinningsbart avfall organiseras bättre än idag. Det kan t.o.m. uppstå en konkurrenssituation om förbränningsavfallet, vilket inte automatiskt uppmuntrar till återvinning av materia. Avsikten är att förbränningsanläggningarna skall producera energi för samhället vilket i sig är bra.
Dåliga beslut om avfallshantering har man gjort också senare. Svårt är det att förstå att Nordens största avstjälpningsplats placerades på ett kärr, Kärringsmossen i Esbo och Kyrkslätt. Kärringmossens avrinningsområde täcker stora delar av Esbo och Kyrkslätt. På den tiden då tillståndet beviljades för soptippen var det ungefär en sektion under hälsovårdsnämnden som hade denna befogenhet. Jag garanterar inte att det var precis så organet hette, men en sektion av något slag var det. I åratal fungerade Kärringmossen utan egentliga miljötillstånd. För den gamla soptippen godkändes miljötillståndet först för några år sedan. Under tiden har sopberget vuxit till Nordeuropas största avstjälpningsplats.
Nu skall man då börja bränna avfallet och i stället sannolikt lagra askan som klassas som problemavfall på avstjälpningsplatsen. Inte heller det här är riskfritt, och några färdiga analyser har jag inte ännu sett. Var förbränningen skall ske vet man inte ännu. Kanske i Lojo, kanske i Nurmijärvi, hoppas inte på Kärringmossen.
Vad jag efterlyser är strängare regler för sorteringen, återanvändningen och insamlingen av material som kan återvinnas. Det finns en fara i att också sådant som kunde återvinnas kuskas iväg till förbränning om inte insamlingen av återvinningsbart avfall organiseras bättre än idag. Det kan t.o.m. uppstå en konkurrenssituation om förbränningsavfallet, vilket inte automatiskt uppmuntrar till återvinning av materia. Avsikten är att förbränningsanläggningarna skall producera energi för samhället vilket i sig är bra.
<< Home