Det måste gå att lösa vårdarkonflikten

Frågan om Tehy-anställdas löner är på allas läppar just nu. Riksförlikningsmannen och kommunsektorns förhandlare har en stor utmaning framför sig. Regeringen säger att det inte finns hopp om mera pengar från statens sida, utöver det man har lovat hittills. Det staten lovat skjuta till är 150 miljoner per år under fyra års tid, dvs 600 miljoner. Den pengen går till kommunsektorn och skall riktas till de kvinnodominerade branscherna men det förutsätter att man når ett förhandlingsresultat, säger regeringsprogrammet. I en radiointervju har jag idag konstaterat ett vi befinner oss i den här situationen eftersom lönerna släpat efter i åratal och politikerna talade om högre löner i valrörelsen. Nu utlovas en förhöjning, men Tehy anser inte att den är tillräckligt stor. De övriga kommunala branscherna har godkänt överenskommelser som höjer lönerna inom de kvinnodominerade vårdyrkena med ca 11%. Tehys krav på 24 % löneförhöjning har av kommunerna ansetts för högt, inte minst för att kravet är att förhöjningen skulle ske med en gång. Juridiskt anses det inte tänkbart att bara tehys anställda skulle kunna få en så stor löneförhöjning, utan den skulle måsta gälla också de grupper som redan godkänt en lägre lönehöjning.

Riksdagen eller regeringen deltar inte i de pågående förhandlingarna. Varken nuvarande eller föregående regering går helt fri från kritiken. Löneutvecklingen har länge släpat efter. För första gången har regeringen nu öronmärkt ett särskilt anslag för de kvinnodominerade branscherna.

Jag är mycket orolig för följderna av en massuppsägning och strejk. Ingen skall behöva vara rädd för att bli lämnad utan vård, ingen skall få lämnas utan vård. Det måste gå att hitta en förhandlingslösning, en kompromiss som inbegriper förbättringar ur ett lite längre tidsperspektiv än det Tehy nu kräver. Man borde också kunna tala om andra frågor än lön som ett sätt att förbättra de anställdas situation inom den offentliga hälsovården. Före riksdagsvalet träffade jag representanter för EK som sade att sjuksköterskelönerna inte var högre inom den privata sektorn men arbetsförhållandena var bättre. Det handlar alltså också om att organisera arbetet så att de anställdas behov beaktas mera än idag. Arbetstiderna är en fråga man kunde se närmare på (Under förra perioden gjorde Eva Biaudet, Mikaela Nylander och jag ett initiativ om en sk tre plus tre arbetstidmodell; arbete tre dagar ledigt tre dagar, modellen används på sina håll i Sverige). Arbetsbördan per anställd är en annan viktig fråga.

Också jag lovade arbeta för bättre förhållanden för de kvinnodominerade branscherna och för vårdsektorn under riksdagsvalet. Det är viktigt. Några entydiga summor talade vi inte om i Sfp. Faktum är att Tehys lönekrav är för tufft för kommunerna att klara av. Därför måste det gå att hitta en kompromiss med olika slags element och att slå fast ett program om att fortsätta förbättra arbetsförhållandena (med allt vad det kan innebära) inom den offentliga social- och hälsovårdssektorn under den här regeringsperioden.