Sexuella trakasserier

Debatten om sexuella trakasserier går het just nu efter att en undersökning visat att en stor del av alla kvinnor som arbetar på riksdagen har blivit trakasserade. Det är allt annat än smickrande för riksdagen. Det finns säkert många som anser att undersökningen inte kan stämma och att kvinnorna överdriver. Kvällstidingarna har förstås varit intresserade av nyheten och på fredagen ringde de runt till riksdagsledamöterna. Jag sade att jag inte blivit sexuellt trakasserad eller hört att någon annan riksdagsledamot har blivit det. På lördag kunde jag läsa att många riksdagsledamöter de facto har utsatts för det ena och det andra. Det vanligaste, som de flesta väl (inklusive jag själv) är så vana vid att man inte ens inser att det kan räknas som trakasserier, gäller språkbruk och "vitsar" som känns obekväma. Frågan är igen var gränsen går mellan skämt och allvar. Det är nog inte bara i riksdagen som man fått höra att det här och det här borde man kanske inte berätta när det finns kvinnor med i sällskapet...

Komplimanger då? Är det fel att kommentera utseendet. På en arbetsplats är det säkrast att låta bli. Och är åldersskillnaden stor skall man definitivt låta bli.

Riksdagen beställde undersökningen som material för den jämställdhetsplan som riksdagen skall göra upp. Här fick man verkligen något att bita i och det är välkommet.

De största trakasserierna jag utsatts för på arbetsplatser har varit av annat art. Då jag i tiden meddelade min chef att jag väntade mitt första barn (långt före jag var riksdagsledamot) möttes jag av en iskall blick och sårande kommentarer. Jag var helt chockad över min kvinnliga överordnades attityd. Det ledde till att jag inte efter moderskapsledigheten gick tillbaka till samma arbetsplats.