Utsatta kvinnor i världen

Idag låg det en ros på mitt skrivbord då jag kom upp på mitt rum i riksdagen. Det var en hälsning av regnbågsfamiljerna, dvs de familjer som inte är traditionella mamma, pappa, barn-familjer utan två mammor och barn eller någon annan familjemodell. Jag är så glad över att också stora utskottet nu godkännt fertilitetslagen enligt regeringens modell. Det skedde idag. Nu återstår för oss att i salen slutligen godkänna lagen. Principiellt är fertilitetslagen en jättestor fråga. I mitt tal i plenum sade jag att den stora frågan var om man skall gå in för fertilitetsvård över huvudtaget. Om svaret till detta är ja, vilket jag anser att är klart så bör man behandla alla kvinnor lika.

Den här veckan har man diskuterat den växande islamska fundamentalismen i Aceh som tar sig uttryck i lagar som tvingar kvinnor att bära slöja med hot om piskning. I radion sades att man nu nöjer sig med piskningar och inte amputering eller stening som i Saudi-Arabien. Särskilda poliser patrullerar enbart för att bevaka att den här lagen efterföljs. Jag hörde också ett reportage om kvinnor i Afghanistan som skall bestraffas ännu hårdare än förr om de blivit våldtagna medan våldtäktsmännens bestraffning ytterligare lindras.

Jag stannar upp och känner mig illa till mods. Hur kan det vara så grymt. Finns det något hopp för att kvinnorna i de här länderna skall få det bättre?

Det finns mycket ondska, våld och orättvisor. Vi är medvetna om det, men ofta känner vi oss maktlösa och tycker att det enda vi kan göra är att fördöma. Men det finns personer som har en speciell resning och som är tillräckligt modiga för att ge sig i kast med att på allvar försöka lösa stora mänskliga orättvisor och grov kriminalitet, sådant som de flesta enbart har hört eller läst om, men aldrig själva kännt sig berörda av. Jag känner några sådana, jag tänker på en särskild person just nu som finns i mitt eget parti på nära håll. Det är jag omåttligt stolt över.