Egypten

För två veckor sedan besökte jag Egypten tillsammans med riksdagens utrikesutskott. Jag blev ganska nedslagen och chockad över fattigdomen och eländet, rent ut sagt, i Kairo. Kontrasten mellan de fantastiska sevärdheterna i det Egyptiska muséet och pyramiderna å ena sidan och kaoset, fattigdomen och vanvården i Kairo å andra sidan var frapperande. Vägarna var avspärrade med betongblock och i centrum av Egypten fanns fortfarande stora tältläger av demonstranter som funnit där i över ett år.

Att arabvåren inte lett till det folket trodde blev helt klart för oss, visserligen var det väl ingen som trodde att förändringen till ett stabilt demokratiskt samhälle skulle ske över en natt. Nu pågår presidentval och förhoppningsvis kan man efter det börja planera för framtiden. Vi träffade representanter för utrikesutskottet, utrikesministern, ordförande för människorättighetskommittén m.fl. Utrikesutskottets parlamentariker var ganska optimistiska och ville ge oss bilden att man vet vad man gör och att man har en medveten politik. De andra var mera pragmatiska och betonade oron och problemen. Ingen hade en klar uppfattning om vad som kommer att hända i framtiden.

I brist på möjligheter att driva en långsiktig politik cirkulerar rykten om lagar som försvagar kvinnors ställning och ökar radikala islamiska inslag. Kvinnor som har en position säger att det är omöjligt att det skulle gå så. Jag hoppas kvinnorna har rätt. Det parlament som valdes efter Mubaraks regim har bara nio kvinnor. Man är långt ifrån ett demokratiskt och jämlikt samhällsskick. Livet har inte hittills blivit lättare för den stora folkmajoriteten som krävde en förändring, bättre levnadsförhållanden, demokrati och inflytande. Om några dagar klarnar det vem som blir Egyptens president. Förväntningar på den personen är stora och utmaningarna enorma.