måndag, december 11, 2006

Satsa på inhemsk förnybar energi och teknologi

Utrikespolitik och energipolitik hänger nära ihop. Under de senaste åren kan man tillägga en dimension, nämligen klimatpolitiken. Ur ett klimatperspektiv är naturgas bättre än stenkol och olja. Bäst av allt är att använda förnybara energiformer så som bioenergi, sol och vind. Finland är beroende av Rysslands naturgas, som täcker en stor del av vårt energibehov. Hela Europa är het på Rysslands naturgas men samtidgt är man oroad för att Ryssland skall använda gasen som ett maktmedel. Som bäst förbereds dragningen av ett nytt gasrör från Viborg till Tyskland. 1200 km längs med havetsbotten, rakt utanför vår kust! Bottnen skall jämnas ut på minst 150 meter brett bälte och det är självklart att det uppstår negativa miljökonsekvenser av det. Man är också rädd för att stöta på livsfarlig senapsgas och annat dumpat krigsskrot som ligger på havets djup.

Nu har Ryssland visat beredskap att dra ett stickrör från gasröret till Finland. Man säger officiellt att försörjningsleveranserna på detta sätt blir säkrare. Men frågan infinner sig om det här samtidigt är ett sätt att tysta ner kritiska röster om rörets miljökonsekvenser.

För att minska Rysslandsberoendet borde en gasledning dras från en annan riktning än Ryssland, dvs från Norge. Det har mig veterligen inte varit aktuellt på en tid. Allra klokast är att minska på det utländska energiberoendet genom att systematiskt satsa på förnybara energiformer och energieffektivitet. Det är helt ohållbart att energikonsumtionen i Finland beräknas öka ännu långa tider framöver. Vi borde bli det främsta landet i Europa på att ta ibruk ny teknologi, utveckla ny, energisnål teknik och utveckla andra generationens biobränslen, som baserar sig på inhemska råvaror.

Det är helt klart att det utländska energiberoendet gör hela Europa sårbart. Energieffektivitet, förnybara energiformer och tekniskt kunnande är därför svaret på både klimatpolitikproblemet, energipolitiken och en tryggare utrikespolitik.

Gasröret kommer att byggas vare sig vi vill det eller inte. Varför är det så tyst om byggnadsskedets miljökonsekvenser? Vilka risker innebär byggandet av ett 1200 km långt rör för den allt livligare fartygs- och oljetransporttrafiken på Finska viken? Statsministern svarade inte mig då jag på för en tid sedan på en frågestund om EU-ordförandeskapet undrade om Finland som EU-ordförandeland berört den här frågan i samband med energiförhandlingar med Ryssland. Jag väntar fortfarande på svar.