Arktiska frågor- många paradoxer
Den parlamentariska arktiska konferensen i Fairbanks, Alaska, var mycket intressant. Programmet var högklassigt, lämpligt kritiskt. Frågeställningarna som togs upp var klimatförändringen, energiförsörjningen, maritima transporter och sjösäkerhet och sociala frågor kring ursprungsbefolkningens situation.
Intressant var att få höra att levnadsstandarden i Alaska är betydligt lägre än i andra delstater i USA: Indikatorer så som barndödlighet, tuberkulos, energiförsörjning och tillgång till rent vatten i hemmen var helt i en klass för sig jämfört med resten av nationen. Nivån motsvarade nästan endel U-länder. USA har inte haft intresse av att se till att Alaska utvecklas i samma takt som övriga USA. Det är uppenbart att man inte har brytt som om ursprungsbefolkningens situation eller behov. Det som förstärker bilden av att intresse inte funnits är att många amerikaner inte klarar av att placera in Alaska på en karta eller att bedöma storleken på Alaska. Uppfattningen man får är att USA inte hittills varit intresserade av sin arktiska förankring. Först på sista tiden har människorna och politikerna börjat vakna upp och inse vad kontakten till det arktiska kan innebära. Nyligen publicerades en rapport som visar att 22 % av världens outnyttjade oljeresurser finns i den arktiska regionen. Historien upprepar sig alltid. Naturresurser innebär pengar och politiskt intresse. Men igen ser det ut som om förlorarna skulle bli de samma som så många gånger tidigare, nämligen ursprungsbefolkningen i de olika delarna av arktikum. Utvinningen av naturresurser innebär en risk för det kulturella arvet och livsstilen i de regioner som exploateras.
Paradoxen i politiken som berör det arktiska är att man å ena sidan är orolig för att följderna av klimatförändringen är flera gånger kraftigare i den arktiska regionen än på lägre breddgrader och å andra sidan redan nu grälar om vem som skall ha tillgång till de arktiska naturresurserna. Å ena sidan talar man om att bevara ursprungsbefolkningens kultur och livsstil men å andra sidan ser många nya möjligheter med en av följderna av klimatförändringen, nämligen att Berings sund sannolikt om ett antal år öppnas för sjöfarten och tillgängligheten till naturessurserna blir lättare. I flera festtal talar beslutsfattare om att minska på länders oljeberoende, men samtiigt anses det vara en idealistisk syn och en omöjlighet atttänka sig att lämna naturresernerna outnyttjade på grund av de stora miljöriskerna.
Två amiraler, den ena för USA:s kustbevakning och den andra för Grönlands kustbevakning varnade för katstrofala följder av den den ökande passagerartrafiken i de arktiska områden. Räddningsberedskpen vid en storolycka är allt annat än rätt dimensionerade inom hela arktikum. Därför har amiral Kursk från Grönlands kustbevakning skickat ett brev till alla rederier i världen som sysslar med kryssningar i den arktiska regionen och uppmanat rederierna att se till att en kryssningsfartyg koordinerar sina turer så att minst två rör sig inom samma område samtidigt. På det sättet kan fartygen bistå varandra om en storolycka skulle ske. De arktiska länderna har totalt underuppskatta behovet av räddningberedskap i hela den arktiska regionen. Ett exempel är följderna av oljeolyckan utanför Alaska då tankern Exxon Valdus förliste och 40 000 ton olja rann ut längsmed kusten för nästan 20 år sedan. Fortfarande grälar man om ansvaret och ersättningar. Vi i Östersjön har mycket att lära oss av katastrofen i Alaska. Förra året transporterades 170 miljoner ton olja över Östersjön och mängden ökar.
De arktiska parlamentarikerna uppmanades att arbeta för att IMO(internationella maritimorganisationen) utarbetar nya bindande krav för fartygstrafiken i de istäckta förhållandena. Det här skulle vara viktigt också för trafiken i Östersjön, kunde jag påpeka på konferensen.
Slutligen ännu lite om klimatförändringen. I Alaska talar man inte om klimatförändringen som något hypotetiskt utan som ett faktum. Alla människor har redan nu märkt att en förändring har skett och sker. Effekterna märks snabbast närmast polerna. Isarna smälter, glaciärerna smälter, permafrosten håller på en del håll att smälta, Byar måste evakueras som en följd av det. Stränder eroderar och sköljs ut i havet, de traditionella näringarna, fiske och jakt , har blivit farligare och svårare att idka. Det har lett till osäkerhet och psykiska sjukdomar på många håll. Nya insekter erövrar nya områden, sprider nya sjukdomar bla. till skogar.
Också på våra breddgrader ser vi en förändringen i klimatet. FÖrra vintern frös inte marken ordentligt. Det innebar att t.ex. sorkarna kunde röra sig obehindrat under marken och bla i vår äppelträdgård gnaga i sig barken på otaliga äppelträd. Milda vintrar är ingenting vi skall önska oss. Naturen i norden behöver köld.
Kontentan av detta är att världen måste intressera sig för det som nu sker i den arktiska regionen och inse att uppvärmningen där påverkar klimatet på hela jordklotet. Och ännu en paradox; de som är minst skyldiga till klimatförändringen är de som påverkas och får lids allra mest av den.
Intressant var att få höra att levnadsstandarden i Alaska är betydligt lägre än i andra delstater i USA: Indikatorer så som barndödlighet, tuberkulos, energiförsörjning och tillgång till rent vatten i hemmen var helt i en klass för sig jämfört med resten av nationen. Nivån motsvarade nästan endel U-länder. USA har inte haft intresse av att se till att Alaska utvecklas i samma takt som övriga USA. Det är uppenbart att man inte har brytt som om ursprungsbefolkningens situation eller behov. Det som förstärker bilden av att intresse inte funnits är att många amerikaner inte klarar av att placera in Alaska på en karta eller att bedöma storleken på Alaska. Uppfattningen man får är att USA inte hittills varit intresserade av sin arktiska förankring. Först på sista tiden har människorna och politikerna börjat vakna upp och inse vad kontakten till det arktiska kan innebära. Nyligen publicerades en rapport som visar att 22 % av världens outnyttjade oljeresurser finns i den arktiska regionen. Historien upprepar sig alltid. Naturresurser innebär pengar och politiskt intresse. Men igen ser det ut som om förlorarna skulle bli de samma som så många gånger tidigare, nämligen ursprungsbefolkningen i de olika delarna av arktikum. Utvinningen av naturresurser innebär en risk för det kulturella arvet och livsstilen i de regioner som exploateras.
Paradoxen i politiken som berör det arktiska är att man å ena sidan är orolig för att följderna av klimatförändringen är flera gånger kraftigare i den arktiska regionen än på lägre breddgrader och å andra sidan redan nu grälar om vem som skall ha tillgång till de arktiska naturresurserna. Å ena sidan talar man om att bevara ursprungsbefolkningens kultur och livsstil men å andra sidan ser många nya möjligheter med en av följderna av klimatförändringen, nämligen att Berings sund sannolikt om ett antal år öppnas för sjöfarten och tillgängligheten till naturessurserna blir lättare. I flera festtal talar beslutsfattare om att minska på länders oljeberoende, men samtiigt anses det vara en idealistisk syn och en omöjlighet atttänka sig att lämna naturresernerna outnyttjade på grund av de stora miljöriskerna.
Två amiraler, den ena för USA:s kustbevakning och den andra för Grönlands kustbevakning varnade för katstrofala följder av den den ökande passagerartrafiken i de arktiska områden. Räddningsberedskpen vid en storolycka är allt annat än rätt dimensionerade inom hela arktikum. Därför har amiral Kursk från Grönlands kustbevakning skickat ett brev till alla rederier i världen som sysslar med kryssningar i den arktiska regionen och uppmanat rederierna att se till att en kryssningsfartyg koordinerar sina turer så att minst två rör sig inom samma område samtidigt. På det sättet kan fartygen bistå varandra om en storolycka skulle ske. De arktiska länderna har totalt underuppskatta behovet av räddningberedskap i hela den arktiska regionen. Ett exempel är följderna av oljeolyckan utanför Alaska då tankern Exxon Valdus förliste och 40 000 ton olja rann ut längsmed kusten för nästan 20 år sedan. Fortfarande grälar man om ansvaret och ersättningar. Vi i Östersjön har mycket att lära oss av katastrofen i Alaska. Förra året transporterades 170 miljoner ton olja över Östersjön och mängden ökar.
De arktiska parlamentarikerna uppmanades att arbeta för att IMO(internationella maritimorganisationen) utarbetar nya bindande krav för fartygstrafiken i de istäckta förhållandena. Det här skulle vara viktigt också för trafiken i Östersjön, kunde jag påpeka på konferensen.
Slutligen ännu lite om klimatförändringen. I Alaska talar man inte om klimatförändringen som något hypotetiskt utan som ett faktum. Alla människor har redan nu märkt att en förändring har skett och sker. Effekterna märks snabbast närmast polerna. Isarna smälter, glaciärerna smälter, permafrosten håller på en del håll att smälta, Byar måste evakueras som en följd av det. Stränder eroderar och sköljs ut i havet, de traditionella näringarna, fiske och jakt , har blivit farligare och svårare att idka. Det har lett till osäkerhet och psykiska sjukdomar på många håll. Nya insekter erövrar nya områden, sprider nya sjukdomar bla. till skogar.
Också på våra breddgrader ser vi en förändringen i klimatet. FÖrra vintern frös inte marken ordentligt. Det innebar att t.ex. sorkarna kunde röra sig obehindrat under marken och bla i vår äppelträdgård gnaga i sig barken på otaliga äppelträd. Milda vintrar är ingenting vi skall önska oss. Naturen i norden behöver köld.
Kontentan av detta är att världen måste intressera sig för det som nu sker i den arktiska regionen och inse att uppvärmningen där påverkar klimatet på hela jordklotet. Och ännu en paradox; de som är minst skyldiga till klimatförändringen är de som påverkas och får lids allra mest av den.
posted by Christina Gestrin at 16:01
<< Home