Vad vill de gröna med sin språkpolitik?

De Grönas nya språkpolitiska linjedragning är en stor besvikelse för dem som trott att de Gröna är ett vidsynt parti. Ledande personer inom de Gröna vill få det att låta som om stödet för svenskan fortfarande är starkt i och med att förslaget om att slopa den obligatoriska svenskan röstades ner.

De har svårt att medge att besluten att slopa språkprov för tjänstemän och att göra svenskan frivillig i delar av Finland skulle innebära märkbara försvagningar för landets tvåspråkighet. Grönas förslag om att ge eleverna rätt att studera tre språk i den grundläggande undervisningen är förlegad. De svenskspråkiga eleverna har redan i decennier inlett undervisningen i finska på tredje klass, i engelska på fjärde och i ett annat främmande språk senast på åttonde klass. De flesta vet av erfarenhet att språkinlärning sker lättare ju yngre man är då man inleder den. Vill vi att dagens unga finländare skall få en möjlighet att lära sig flera språk, så borde all språkundervisning tidigareläggas.

Förra året behandlade riksdagen den första rapporten om tillämpningen av den nya språklagen. Rapporten, som är skriven av justitieministeriet, visar att det finns väldigt många brister i myndigheternas skyldighet att betjäna på landets båda nationalspråk. Rapporten visar också att ministerierna inte systematiskt utrett servicekedjor och förvaltningsprocesser med tanke på hur den språkliga förvaltningen ordnas. Kundservicen fungerar inte alltid på svenska i telefonrådgivningen eller konsumentrådgivningen. Endast hälften av de tvåspråkiga kommunerna uppgav att service på svenska och finska alltid är grundläggande kriterium då det gäller offentlig upphandling av tjänster.

Språklagen och dess uppföljning faller under justitieministeriet där de Gröna innehar justitieministerportföljen. Med tanke på alla de brister språklagsutvärderingen tog fram hade jag förväntat mig att minister Brax med krafttag skulle ha drivit en politik för att korrigera bristerna. Att de Gröna i stället föreslår ytterligare försvagningar av tjänstemännens språkkrav ger en negativ signal om stödet för svenskan som myndighetsspråk.

De Grönas språkpolitiska linjedragning saknar ett större perspektiv och är historielöst. Som utomstående undrar jag om programmets konsekvenser för Finlands tvåspråkighet analyserats? Vad vill man, vad är målsättningen på sikt? Att lätta på tjänstemännens språkkrav och att tillåta undantag i språkundervisningen i delar av landet uppfattas båda som steg mot ett uppluckrande av landets tvåspråkighet.

Det är klart att grundlagens och språklagens stadganden om våra nationalspråk är en livlina för finlandssvenskarna. Men det är också något alla finländare, oberoende av språk, borde kunna känna stolthet över. Jag tror att det fortfarande i grunden finns ett starkt stöd hos de flesta partier i Finland för att tillgodose båda språkgrupperna de rättigheter som grundlagen tryggar. I Karlebyfrågan stödde grönas ministrar och riksdagsgrupp grundlagsutskottets tolkning av grundlagen. Också därför känns de Grönas nya språkpolitik främmande och skrämmande, inte bara ur ett finlandssvenskt utan också ur ett nordiskt perspektiv. Om de gröna vill göra en insats för tvåspråkigheten kunde de i stället ta sig an språklagsberättelsen och under justitieminister Brax ledning, på allvar försöka rätta till de brister som där tydligt och klart är identifierade.