Biståndssamarbetet är en viktig del av Finlands utrikespolitik

Idag hölls en debatt om biståndssamarbete och medborgarorganisationernas roll i utrikesministeriets, Plan Finlands och World Visions regi. Jag hade möjlighet att representera SFP i panelen och tyckte att diskussionen var viktig och intressant med tanke på de riktlinjer som görs upp för nästa regeringsperiod.

Finland har för länge sedan lovat att betala 0,7% av BNP i bistånd. Jämfört med de övriga nordiska länderna är vi långt efter. Men nu ser det ut att gå mot en positivare riktning för biståndet har ökat under de två senaste regeringsperioderna . Vi är nu uppe vid 0,58% och det här året ökar biståndsanslagen med 108 miljoner euro och når sammanlagt över en miljard euro. Det är stora pengar och det gäller att rikta dem rätt så att de har bästa möjliga effekt. Under nästa regeringsperiod kan FInland äntligen uppnå 0,7%-målet.

Jag anser att kvinnor och barn i de fattigaste länderna är den målgrupp som man bör satsa allra mest på. Om kvinnornas situation förbättras så mår hela familjen bättre vilket har den snabbaste återverkningen på hela samhället. Te.x. då tillgången på rent vatten underlättas genom byggande av brunnar för de lokala samhällena så slipper kvinnorna och flickorna de långa vandringarna efter vatten och om tillgång till solenergiteknik förbättrades slipper de tunga och tidskrävande vandringarna efter ved, vilket ger kvinnorna tid över för annan verksamhet. Samtidigt skulle vardagen för miljontals familjer underlättas. Mikrolån till kvinnor har visat sig vara ett utmärkt sätt att stöda småskalig företagsamhet. Då kvinnorna kommer ur den djupaste fattigdomen blir det lättare för dem att möjliggöra skolundervisning för barn. Skolan och utbildningen är förstås lika viktig för alla barn i världen. Samtidigt som bildningsläget förbättras ökar välståndet och möjligheten till bättre sanitära förhållanden, vilket är en annan utgångspunkt för en dräglig tillvaro.

Unga män utan arbete är ett växande trygghetsproblem för samhällsutvecklingen i utvecklingsländerna. Bättre möjligheter till småskalig företagsamhet kan vara en dellösning på problemet.

Medborgarorganisationerna gör ett imponerande arbete och får mycket gott till stånd. Alla kan privat medverka till att biståndssamarbetet får en större effekt, genom att donera pengar till någon av de organisationer som verkar i dessa länder. Det var intressant att höra att finländarnas tilltro till medborgarorganisationerna är mycket hög.

Öppenhet i rapporteringen av hur biståndsmedlen används är en nödvändighet. Samarbetet inom Norden borde också stärkas för att öka effekten och koordineringen av resurserna.

Nationalspråksutredningen och Nätverket Svenska nu

Svenska Folkpartiet har föreslagit att det under nästa regeringsperiod uppgörs en nationell språkstrategi. Förslaget grundar sig på den oro vi känner över de försvagade språkkunskaperna. Naturligtvis är vi oroade över den negativa inställning till svenskundervisningen som präglat debatten under de senaste åren. Men det är inte bara svenskan som försvagats utan också skolelevernas kunskaper i andra språk. Utbildningsstyrelsens utredningar visar att kunskapen i finska blivit sämre bland svenskspråkiga elever. Det är på tiden att se över språkundervisningsmetoderna. Jag har barn i grundskoleåldern och kan konstatera att undervisningssättet inte förändrats sedan min skoltid. Också finskundervisningen kunde göras mera levande och intressant i svenska skolor.

Timresursarbetsgruppens stora arbete beslöt regeringen lägga på hyllan eftersom Centerpartiet var ovilligt att föra arbetet vidare. Nästa regering måste återkomma till saken eftersom en översyn av tim resurserna behövs. SFP har påpekat att våra barn har färre undervisningstimmar, d.v.s. i genomsnitt kortare skoldagar, än skoleleverna inom OECD-länderna. Det måste finnas utrymme för flera timmar i grundskolan. Då kunde också språken få mera utrymme. Tidigareläggningen av språkundervisningen stöder vi varmt. Också de svenskspråkiga barnen borde inleda undervisningen i finska redan på andra klass. Barnen är nyfikna och motiverade i den åldern.

I flera valmaskiner inför riksdagsvalet tillfrågas kandidaten om man är beredd att ersätta svenskundervisningen med ryska i kommunerna vid östgränsen. Det är lätt att instämma med minister Virkkunen som sagt att svenskan borde förstärkas, inte försvagas och att det är möjligt för kommunerna att erbjuda både ryska och svenska. Att stärka ryskundervisningen behöver inte ske på bekostnad av svenskan men en mindre betoning än i idag kunde sättas på engelskan.

Den svenskspråkiga skolan är den viktigaste kulturbärande institutionen för finlandssvenska barn. I senaste numret av kommunförbundets tidning FIKT ingår en artikel som återger en diskussion om att placera den svenska och finska skolan i samma utrymme. Diskussionen startade p.g.a. ett förslag, som sedermera torpederades, om att i Esbo slå ihop det finska och det svenska skolnätet. Vi i SFP i Esbo motsatte oss förslaget, som av tjänstemännen motiverades med att de svenska skolfastigheterna per elev räknat var dyrare än de finska. Argumenten var till alla delar felaktiga och vilseledande. Samma slags tankar fick en kort tid senare understöd bland finskspråkiga politiker i Kyrkslätt och också då användes sparbehov som förklaring. I debatten sades bl.a. att finlandssvenskar isolerar sig och förhindrar möjligheterna för finskspråkiga att på ett naturligt sätt komma i kontakt med finlandssvenskar. Vardagen bevisar det motsatta. Finlandssvenska barn deltar ofta i finskspråkiga föreningars verksamhet och många svenska föreningar har i praktiken tvåspråkig verksamhet idag i huvudstadsregionen.

Enligt lag är en kommun skyldig att ordna grundläggande utbildning och förskoleverksamhet separat för vardera språkgruppen. Enligt förarbeten till lagen skall både den egentliga undervisningen och andra tjänster som hänför sig till undervisningen ges på det undervisningsspråk som skall användas.

Kommunerna har tolkat lagen på olika sätt och skolhus med både finsk och svensk undervisning förekommer. Då frågan analyseras är det bra att bekanta sig med språkbarometern 2008 som säger att om minoritetsspråket är mindre än 25 % i en kommun, behövs stödåtgärder i form av praktisk språkplanering och särlösningar för att bevara tvåspråkigheten.

Om man t.ex. i Esbo, där 11 % av barnen går i svensk skola, skulle sammanföra den svenska och finska skolan, är sannolikheten stor för att skolomgivningen skulle domineras av majoritetsspråket. Med tanke på att skolan för många barn är det enda stället där barnet obehindrat kan tala svenska utanför hemmet, så förstärks skolans betydelse som en institution som tryggar rätten till eget språk och egen kultur.

I kommunförbundets tidning uppmanar skribenterna, akademikerlektor Anna Slotte-Lüttge och docent Fritjof Sahlström, kommunerna att relatera skolspråket till lokala och regionala språkförhållanden. De håller jag med om att är viktigt. De föreslår också språkstrategier som stöd och ramar för en flerspråkig skolvardag. Slutligen föreslår de fortsatt uppföljning och forskning för att förstå vad som sker på individnivå då man gått in för samlokalisering.

Jag måste säga att slutledningen i artikeln förvånar mig och gör mig upprörd. Skribenterna som skrivit om sin fallstudie i saken och som ger råd till kommunförbundets tidnings läsarkrets har inte tagit lagen som utgångspunkt, vilket man alltid måste göra när det gäller skolfrågor.

Lagen tryggar entydigt barnets språkmiljö, med vilket man inte avser en flerspråkig språkmiljö. Skolbarn ska inte användas i försökssyfte. Det får inte heller handla om att försöka förstå och följa med vad som sker efter att ett beslut om samlokalisering är taget, utan måste man ha klart för sig följderna i förväg. Därför anser jag att beslut om att föra samman svensk och finsk skola alltid måste föregås av en utredning om hur individens grundläggande rättigheter, kan tryggas.

I kommuner där svenskan är i klar minoritet (under 25 %) anser jag att det inte är förenligt med lagen att gå in för samlokalisering. Sparbehov får inte användas som motiv för lösningar som strider mot de grundläggande rättigheterna, till vilka språket hör.

Ett citat av lärarförbundet FSL är tankeväckande:” den svenska skolan får inte bli en stödfunktion för finska barns språkinlärning. Skolspråket kan vara en praktisk fråga för de finskspråkiga men för den svenskspråkiga minoriteten handlar det om kultur och identitet.”