Rysslands kärnkraftsprogram och riskerna med det radioaktiva avfallet
Under de senaste åren har debatten om kärnkraften pågått aktivt i Finland. Till min stora förvåning är det mera sällan vi får läsa tidningsreportage om kärnkraftsprojekt i våra närområden. Sanningen är den att Ryssland har startat ett digert kärnkraftsprogram och där tycks inga större protester eller ens någon större principiell diskussion om frågan förekomma. Förutom att sju nya kärnkraftverk ska byggas, i Murmansk, Sosnovibor och Kaliningrad, pågår också uppförandet av ett flytande kärnkraftverk i Murmansk. Det flytande kärnkraftsverket ska transporteras till Kamtjatka då det är färdigt år 2012. Det sägs att Ryssland planerar att bygga flera flytande kärnkraft under de närmaste åren. Under ett energiseminarium i Mur-mansk på våren fick en grupp nordiska parlamentariker höra att riskerna med ett flytande kärnkraftverk är små, skulle en olycka ske så kan man dra proppen ur och sänka det hela!
Liksom i Finland byggs också i Ryssland en överkapacitet av kärnkraft. Rysslands tanke är att exportera kärnkrafts el till Europa och kanske andra närliggande länder. Rosatom, ett statsägt ryskt elbolag har am-bitiösa planer på byggande av el-överföringsnät åt olika håll. Ett exempel på överkapaciteten är att det egna behovet av el i Kaliningrad skulle täckas med ett halv kärnkraft medan man de facto nu bygger två nya kärnkraftverk där. I Sosnovibor skall de 3-4 nya kärnkraftverken ersätta de gamla som är av Therno-byl typ. Ryssarna litar på att den nya tekniken som nu byggs är trygg och säker. Att den gamla, fortfaran-de i brukvarande tekniken inte är det, vet man av erfarenhet. Det har ju i år förflutit 25 år sedan Therno-byl olyckan.
Må vara att det officiellt heter att kärnkraften är trygg, men behandlingen av avfallet är varken trygg eller säker. I våra närområden finns kärnreaktorer som tagits ur bruk, avfall från kärnkraften som mellanförva-ras i bristfälliga lager och sist men inte minst Majak, den ökända behandlingsanläggningen för använt kärnbränsle. Dit transporterades också avfallet från Lovisa kärnkraftverk under flera år.
Ryssland har godkänt Esbo konventionen, men inte ratificerat den. Det betyder att Ryssland bara till till-lämpliga delar följer avtalet. Huruvida Finland får all nödvändig information om verksamheten vid kärn-kraftsverken i våra närområden är jag inte helt övertygad om. Det här är inte en sak som våra ministerier gärna talar så mycket om. Frågan är därför om vi kan vara säkra på att de finländska myndigheterna i re-altid får information om eventuella olyckstillbud eller läckage vid kärnkraftsverken i Murmansk, Sosno-vibor och Kaliningrad.
Bakom vår gräns finns världens största ansamling av radioaktivt avfall och det finns stora brister i be-handlingen och lagringen av avfallet. Hur stora risker det handlar om vågar väl ingen med säkerhet säga.
Finland är med om att finansiera och stöda arbetet för förbättrad kärnsäkerhet inom ramen för den nordli-ga dimensionen. Många andra länder deltar också i arbetet. Men med tanke på problemets enorma dimen-sion så går arbetet långsamt, alldeles för långsamt.
Liksom i Finland byggs också i Ryssland en överkapacitet av kärnkraft. Rysslands tanke är att exportera kärnkrafts el till Europa och kanske andra närliggande länder. Rosatom, ett statsägt ryskt elbolag har am-bitiösa planer på byggande av el-överföringsnät åt olika håll. Ett exempel på överkapaciteten är att det egna behovet av el i Kaliningrad skulle täckas med ett halv kärnkraft medan man de facto nu bygger två nya kärnkraftverk där. I Sosnovibor skall de 3-4 nya kärnkraftverken ersätta de gamla som är av Therno-byl typ. Ryssarna litar på att den nya tekniken som nu byggs är trygg och säker. Att den gamla, fortfaran-de i brukvarande tekniken inte är det, vet man av erfarenhet. Det har ju i år förflutit 25 år sedan Therno-byl olyckan.
Må vara att det officiellt heter att kärnkraften är trygg, men behandlingen av avfallet är varken trygg eller säker. I våra närområden finns kärnreaktorer som tagits ur bruk, avfall från kärnkraften som mellanförva-ras i bristfälliga lager och sist men inte minst Majak, den ökända behandlingsanläggningen för använt kärnbränsle. Dit transporterades också avfallet från Lovisa kärnkraftverk under flera år.
Ryssland har godkänt Esbo konventionen, men inte ratificerat den. Det betyder att Ryssland bara till till-lämpliga delar följer avtalet. Huruvida Finland får all nödvändig information om verksamheten vid kärn-kraftsverken i våra närområden är jag inte helt övertygad om. Det här är inte en sak som våra ministerier gärna talar så mycket om. Frågan är därför om vi kan vara säkra på att de finländska myndigheterna i re-altid får information om eventuella olyckstillbud eller läckage vid kärnkraftsverken i Murmansk, Sosno-vibor och Kaliningrad.
Bakom vår gräns finns världens största ansamling av radioaktivt avfall och det finns stora brister i be-handlingen och lagringen av avfallet. Hur stora risker det handlar om vågar väl ingen med säkerhet säga.
Finland är med om att finansiera och stöda arbetet för förbättrad kärnsäkerhet inom ramen för den nordli-ga dimensionen. Många andra länder deltar också i arbetet. Men med tanke på problemets enorma dimen-sion så går arbetet långsamt, alldeles för långsamt.
posted by Christina Gestrin at 16:51
