Sexuella trakasserier

Debatten om sexuella trakasserier går het just nu efter att en undersökning visat att en stor del av alla kvinnor som arbetar på riksdagen har blivit trakasserade. Det är allt annat än smickrande för riksdagen. Det finns säkert många som anser att undersökningen inte kan stämma och att kvinnorna överdriver. Kvällstidingarna har förstås varit intresserade av nyheten och på fredagen ringde de runt till riksdagsledamöterna. Jag sade att jag inte blivit sexuellt trakasserad eller hört att någon annan riksdagsledamot har blivit det. På lördag kunde jag läsa att många riksdagsledamöter de facto har utsatts för det ena och det andra. Det vanligaste, som de flesta väl (inklusive jag själv) är så vana vid att man inte ens inser att det kan räknas som trakasserier, gäller språkbruk och "vitsar" som känns obekväma. Frågan är igen var gränsen går mellan skämt och allvar. Det är nog inte bara i riksdagen som man fått höra att det här och det här borde man kanske inte berätta när det finns kvinnor med i sällskapet...

Komplimanger då? Är det fel att kommentera utseendet. På en arbetsplats är det säkrast att låta bli. Och är åldersskillnaden stor skall man definitivt låta bli.

Riksdagen beställde undersökningen som material för den jämställdhetsplan som riksdagen skall göra upp. Här fick man verkligen något att bita i och det är välkommet.

De största trakasserierna jag utsatts för på arbetsplatser har varit av annat art. Då jag i tiden meddelade min chef att jag väntade mitt första barn (långt före jag var riksdagsledamot) möttes jag av en iskall blick och sårande kommentarer. Jag var helt chockad över min kvinnliga överordnades attityd. Det ledde till att jag inte efter moderskapsledigheten gick tillbaka till samma arbetsplats.

Lugnt i riksdagen, oroligt i världen

Riksdagen är ett lugnt ställe så här i medlet av januari. Jag har deltagit i en kurs i danska på förmiddagarna hela veckan och det är inte alls så lätt som man skulle kunna tro. Jag tänkte att det kanske skulle vara lite lättare att följa med danskarna på Nordiska rådets möten genom att lite öva mig så här mellan mötena.

Julledigheten var skön och jag har kunnat vara ledig medan barnen var lediga från skolan. Vi var t.o.m. på en resa till Egypten och både snorklade i Röda havet och besökte Luxor.Vi njöt av ljuset och solen. Vi missade den två dagar långa vintern här hemma, och det var förstås synd.

Borta bra men hemma bäst. I det här fallet tänker jag på de kulturella skillnaderna som gäller inställningen till kvinnor. Egypten är ju ett muslimskt land och det märks också i samhället, där man sällan såg kvinnor, varken unga eller gamla, röra sig eller arbeta. Kvinnornas plats är i hemmet. Antagligen ser det annorlunda ut i Kairo än på små orter och turistorter.

Radioredaktörerna har varit aktiva den här veckan. Jag har bl.a. blivit intervjuad om stamväg 51. Mera om vad jag har att säga om det kan man läsa i en insändare som ingick i VN (finns på min hemsida) strax före julen.

Hemma har vi under julen följt händelserna i Kenya. Jag har i färskt minne den resa jag gjorde till Kenya för några år sedan då jag deltog i en parlamentarisk konferens och bl.a. besökte ett av de slumområden i Nairobi där hundratals människor nu dött. Det är fruktansvärt om våldet, som bottnar i strider mellan etniska grupper, fortsätter. Hoppas verkligen de två grupperna lyckas försonas och att ledarana gör vad de kan för att förhindra våldet som drabbar hårdast den fattigaste befolkningen.