tisdag, augusti 19, 2008

Arktiska frågor- många paradoxer

Den parlamentariska arktiska konferensen i Fairbanks, Alaska, var mycket intressant. Programmet var högklassigt, lämpligt kritiskt. Frågeställningarna som togs upp var klimatförändringen, energiförsörjningen, maritima transporter och sjösäkerhet och sociala frågor kring ursprungsbefolkningens situation.

Intressant var att få höra att levnadsstandarden i Alaska är betydligt lägre än i andra delstater i USA: Indikatorer så som barndödlighet, tuberkulos, energiförsörjning och tillgång till rent vatten i hemmen var helt i en klass för sig jämfört med resten av nationen. Nivån motsvarade nästan endel U-länder. USA har inte haft intresse av att se till att Alaska utvecklas i samma takt som övriga USA. Det är uppenbart att man inte har brytt som om ursprungsbefolkningens situation eller behov. Det som förstärker bilden av att intresse inte funnits är att många amerikaner inte klarar av att placera in Alaska på en karta eller att bedöma storleken på Alaska. Uppfattningen man får är att USA inte hittills varit intresserade av sin arktiska förankring. Först på sista tiden har människorna och politikerna börjat vakna upp och inse vad kontakten till det arktiska kan innebära. Nyligen publicerades en rapport som visar att 22 % av världens outnyttjade oljeresurser finns i den arktiska regionen. Historien upprepar sig alltid. Naturresurser innebär pengar och politiskt intresse. Men igen ser det ut som om förlorarna skulle bli de samma som så många gånger tidigare, nämligen ursprungsbefolkningen i de olika delarna av arktikum. Utvinningen av naturresurser innebär en risk för det kulturella arvet och livsstilen i de regioner som exploateras.

Paradoxen i politiken som berör det arktiska är att man å ena sidan är orolig för att följderna av klimatförändringen är flera gånger kraftigare i den arktiska regionen än på lägre breddgrader och å andra sidan redan nu grälar om vem som skall ha tillgång till de arktiska naturresurserna. Å ena sidan talar man om att bevara ursprungsbefolkningens kultur och livsstil men å andra sidan ser många nya möjligheter med en av följderna av klimatförändringen, nämligen att Berings sund sannolikt om ett antal år öppnas för sjöfarten och tillgängligheten till naturessurserna blir lättare. I flera festtal talar beslutsfattare om att minska på länders oljeberoende, men samtiigt anses det vara en idealistisk syn och en omöjlighet atttänka sig att lämna naturresernerna outnyttjade på grund av de stora miljöriskerna.

Två amiraler, den ena för USA:s kustbevakning och den andra för Grönlands kustbevakning varnade för katstrofala följder av den den ökande passagerartrafiken i de arktiska områden. Räddningsberedskpen vid en storolycka är allt annat än rätt dimensionerade inom hela arktikum. Därför har amiral Kursk från Grönlands kustbevakning skickat ett brev till alla rederier i världen som sysslar med kryssningar i den arktiska regionen och uppmanat rederierna att se till att en kryssningsfartyg koordinerar sina turer så att minst två rör sig inom samma område samtidigt. På det sättet kan fartygen bistå varandra om en storolycka skulle ske. De arktiska länderna har totalt underuppskatta behovet av räddningberedskap i hela den arktiska regionen. Ett exempel är följderna av oljeolyckan utanför Alaska då tankern Exxon Valdus förliste och 40 000 ton olja rann ut längsmed kusten för nästan 20 år sedan. Fortfarande grälar man om ansvaret och ersättningar. Vi i Östersjön har mycket att lära oss av katastrofen i Alaska. Förra året transporterades 170 miljoner ton olja över Östersjön och mängden ökar.

De arktiska parlamentarikerna uppmanades att arbeta för att IMO(internationella maritimorganisationen) utarbetar nya bindande krav för fartygstrafiken i de istäckta förhållandena. Det här skulle vara viktigt också för trafiken i Östersjön, kunde jag påpeka på konferensen.

Slutligen ännu lite om klimatförändringen. I Alaska talar man inte om klimatförändringen som något hypotetiskt utan som ett faktum. Alla människor har redan nu märkt att en förändring har skett och sker. Effekterna märks snabbast närmast polerna. Isarna smälter, glaciärerna smälter, permafrosten håller på en del håll att smälta, Byar måste evakueras som en följd av det. Stränder eroderar och sköljs ut i havet, de traditionella näringarna, fiske och jakt , har blivit farligare och svårare att idka. Det har lett till osäkerhet och psykiska sjukdomar på många håll. Nya insekter erövrar nya områden, sprider nya sjukdomar bla. till skogar.

Också på våra breddgrader ser vi en förändringen i klimatet. FÖrra vintern frös inte marken ordentligt. Det innebar att t.ex. sorkarna kunde röra sig obehindrat under marken och bla i vår äppelträdgård gnaga i sig barken på otaliga äppelträd. Milda vintrar är ingenting vi skall önska oss. Naturen i norden behöver köld.

Kontentan av detta är att världen måste intressera sig för det som nu sker i den arktiska regionen och inse att uppvärmningen där påverkar klimatet på hela jordklotet. Och ännu en paradox; de som är minst skyldiga till klimatförändringen är de som påverkas och får lids allra mest av den.

torsdag, augusti 14, 2008

Fairbanks

Nu har konferensen i Fairbanks redan pågått i två dagar. Det var inte helt lätt att ta sig hit då en vulkan någonstans på en ö längre ut på aleuterna fick ett utbrott som råddade till alla flyg i västra Alaska och från Seattle. Tre på natten kom jag fram efter en hellyckad dag i Sitka. Människorna i Sitka var pratsamma och sociala, hemma skulle man nästan tycka det är onormalt. På ett café som jag satt mig ner på för att skriva kort fick jag genast sällskap av en fiskare och hans sommarjobbande medhjälpare. På muséerna var det likadant. Jag fick veta att 8 finländare skall komma och bekanta sig med immigration senare i höst. Jag besökte ett fantastiskt museum om indianer och deras historia och kultur och det sista huset från ryska tiden som fortfarande fanns kvar. Jag får fortsätta skriva en annan gång för nu far bussen till en exkursion.

måndag, augusti 11, 2008

Bland korpar och laxar

11 timmars tidsskillnad känns fortfarande. Jag brukar inte vara pigg klockan fem på morgonen i allmänhet. Första dagen i Sitka började med att jag gick till ett naturreservat där man samlat totempålar från hela Alaska. Totempålarna står längs med en stig som går längs med stranden i en helt otrolig cederträdskog. Skogen här är ett slags regnskog och träden är så höga och mäktiga att man inte först tror sina ögon. Annars blev jag förvånad över att växtligheten påminner så mycket om växterna hemma. Här finns alla våra vanliga sommarblommor och buskar. Korpar kraxar överallat och några örnar såg jag också. En liten flod, Indian river, har sitt utlopp till havet inom naturreservatet. Det sjöd av liv i älven, för laxar i mängder höll just på att stiga upp för att leka och sedan dö! Mäktigt!

Då jag mitt på dagen tittade in på hotellet hade jag fått ett meddelande av en person som känner en släkting till mig som också besökt Sitka. Han och hans fru är eldsjälar i den lutherska kyrkan i Sitka. Kyrkan har mycket finländska band. Den grundades under guvernör Etholens tid av Uno Cygnaeus. Den gamla kyrkan finns inte kvar men i den nuvarande kyrkan fanns en altartavla målad av konstnär Godenhjelm, en takkrona och den ursprungliga orgeln som transporterats från Finland. Jag blev bjuden på lunch och efter det blev jag guidad omkring i Sitka under resten av eftermiddagen. Mina nya otroligt vänliga bekanta var båda pensionerade lärare med stort intresse for historia. Mannen har kämpat för att få resurser bl.a. för att rusta upp den lilla, gamla lutherska gravgården där också några finländare är begravda, bl.a. guvernör Etholens första barn och min morfars farfars syster. Jag fick också åka på rundtur så långt upp i bergen som det fanns någon framkomlig väg. På ett ställe fanns en stängd träförädlingsfabrik, och i en stor tidigare vattenreningsbassäng hade man några björnar, som allmän attraktion! Jag fick höra att den här delen av Alaskas kust är den svartbjörnrikaste i världen. Man lär stöta på björnar hela tiden.

Idag ska jag gå på indiandans och muséer som berättar om indiankulturen. Sitka är verkligen ett populärt turistmål. Nästan dagligen lägger sig någon kryssare på redden utanför och gatorna fylls av kryssningspassagerare, så också igår. Indiankulturen är något som fascinerar och den ryska eran likaså. Man får en klar uppfattning om kampen som fördes mellan indianstammarna och de ryska erövrarna, som ju kom hit lockade av naturresurser. Dessvärre får ursprungsbefolkning runt om i världen fortfarande kämpa för sina rättigheter och rätten till sina näringar, fast man på många håll nu medgett ursprungsbefolkningar dess rätt till sin kultur. Det är bl.a. om det som den arktiska parlamentarikerkonferensen i Fairbanks, dit jag reser vidare i kväll, skall handla om.

söndag, augusti 10, 2008

Sitka

Hösten börjar för mig på ett spännande sätt. Efter ett helt dygns resa har jag i natt lokal tid kommit fram till Sitka i Alaska. Senare under veckan skall jag delta i en Arktisk parlamentarikerkonferens i Fairbanks. Då jag fick en möjlighet att besöka Alaska kunde jag inte motstå frestelsen att komma hit till Sitka. Orten har en speciell plats också i Finlands historia och i många finländska familjers historia. Min morfars farfar, Hampus Furuhjelm, kom hit i medlet av 1800- talet i två repriser. Han arbetade inom den ryska marinen och andra gången han kom hit tillsammans med sin fru så var det för att leda hela Alaska, som guvernör. Deras resa hit tog fem månader... En annan finländare, Etholen, hade ett antal år tidigare haft samma uppdrag. I gatubilden ser man fortfarande spår av många finländare och ryssar. Gatunamnen påminner om dem. Ryssland sålde som bekant Alaska till Amerika år 1867.

Jag har två dagar på mig att bekanta mig med Sitka, som jag hört många berättelser om och läst böcker om. Min mammas farfar och hans äldsta syster, Annie Furuhjelm, föddes har. Annie Furuhjelm har skrivit en bok som också handlar om tiden har.

I Sitka hör en stor del av befolkningen till urbefolkningen, till olika indianstammar. Rakt utanför mitt hotell reser sig en hög totempåle. Från att ha varit Nordamerikas huvudstad är Sitka idag en liten stad. Idag är fiske och turism viktiga inkomstkällor. Här finns många muséer och experter på hantverk. På ena sidan öppnar sig havet och på andra sidan höga berg, skogar och vildmark.