Kärnkraftskatastrofen i Japan påverkar synen på kärnkraft

En debatt pågår nu om det ska vara tillåtet att koppla kärnkraftsolyckan i Japan till vår energipolitik i Finland. Hängivna kärnkraftsanhängare säger att det är förkastligt att göra en sådan koppling. Jag anser att de som vill förhindra en diskussion eller som förlöjligar dem som generellt betonar kärnkraftens risker, gör ett stort misstag. Kärnkraft är en riskfull teknologi och gång på gång får vi uppleva att människan inte klarar av att förutse alla de risker som kärnkraften kan medföra. Tänk att Japan, med sitt avancerade tekniska kunnande, inte klarade av att säkra reservsystemen, då el-försörjningen i kärnkraftverken slogs ut. Ja, det är häpnandsväckande men det är en realitet. Igen en gång får vi bevittna att det som skulle vara omöjligt trots allt var möjligt.

Världen reagerar på den pågående kärnkraftskatastrofen i Japan. Tyskland har idag beslutat stänga "tills vidare" alla reaktorer ibruktagna före år 1980. Man gör det av säkerhetsskäl och för att det finns ett stort motstånd i Tyskland mot kärnkraft. Bra så.

Här hos oss har riksdagen för mindre än ett år sedan beslutat bevilja tillstånd för två nya kärnkraftverk. Nu skyndar sig många att utropa att också nästa riksdag måste säga ja till ytterligare ett kärnkraftverk. Den som motiverar det med att vi behöver alla dessa kärnkraftverk för att bli självförsörjande i el-produktionen pratar strunt. Vi behöver inte tre nya kärnkraftverk (och ännu mindre fyra, ett är under byggnad och två har fått tillstånd av riksdagen) för vår självförsörjning. Av de två kärnkraftverk som riksdagen beviljade tillstånd för senaste sommar, kommer el-produktionen från hela det ena, att gå på export.

De som tror att Finland kommer att nå upp till sina klimatpolitiska målsättningar tack vare kärnkraften till år 2020, har också fel. De tillstånd som beviljades förra året kan tidigast förverkligas mellan åren 2020-2030. Finland ska till år 2020 minska utsläppen av koldioxid med 20%. Med alla dessa kärnkraftsinvesteringar är det mycket sannolikt att intresset för förnybara energiformer och ökad energieffektivitet bromsar upp. Kärnkraften är inte botemedlet mot klimatförändringen. Många räknar med att kärnkraftselen kommer att vara billig också i framtiden. Jag vågar nästan förutspå och jag hoppas och kräver att det som händer i Japan just nu leder till att trycket att se över säkerheten vid alla befintliga och framtida kärnkraftverk ökar, vilket innebär att priset på elen stiger. Brukstiden för kärnkraftverk kommer att förkortas, vilket också ökar priset på elen. Det kommer också att finnas ett tryck att höja prisen för garantier för eventuella olyckor, vilket också kommer att höja kärnkraftselens pris.

Skulle mot förmodan kärnkraftselens pris också i framtiden hållas på en låg nivå, innebär det att trycket att öka energieffektiviteten i samhället, inte finns. Skulle vi misslyckas med att öka energieffektiviteten, så blir vi ohjälpligen efter i den teknologiska mega trend som pågår i världen. Den förhärskande trenden i världen är trots allt inte utbyggnaden av kärnkraften, utan utvecklandet av förnybara energiformer och teknologier som ökar energieffektiviteten. Det kunnande måste vi i Finland satsa på. Kärnkraften är en farlig teknologi och det radioaktiva avfallet ett miljöproblem av enorma mått också i våra närområden. Jag har tre gånger röstat mot kärnkraft under mina år i riksdagen. Min negativa inställning till kärnkraft är och består också i framtiden.

Fler kvinnor som ledare!

När riksdagsvalet närmade sig beslöt jag mig för att ordna ett fundraisingseminarium och började planera programmet. Det var lätt att hitta ett naturligt tema: att stärka Finlands konkurrenskraft i Östersjöområdet. Nästa steg var att få tag i lämpliga talare, vilket lyckades väl. Jag fick två män och två kvinnor som talare, alla experter inom området.

När det var dags att skicka ut inbjudan kollade jag företagsregister och organisationer. Än en gång förundrades jag över den väldiga mansdominansen bland ledarna. Utan att överdriva var mer än 90 procent av de personer i ledande ställning som jag hittade män. Jag häpnade över hur det är möjligt att det än i denna dag är så.

Regeringens redogörelse om jämställdheten mellan kvinnor och män samt Statistikcentralens statistik belyser den kärva situationen. År 2007 var cirka 70 procent av alla ledare och högt uppsatta tjänstemän män, och inom organisationer var andelen manliga chefer cirka 60 procent. Av företagsledare och verkställande direktörer var männens andel rentav 80 procent.

I högskolevärlden ser siffrorna ungefär lika ut. Av de som avlagt doktorsexamen är mer än hälften kvin-nor, men bland lektorer, överassistenter och professorer har män en betydande överrepresentation jämfört med kvinnor.

I den riksdag som folket valt finns det ungefär 120 män och cirka 80 kvinnor. Kommer månntro jäm-ställdheten att bli bättre under nästa mandatperiod? Jag hoppas det, för hälften av Finlands befolkning är kvinnor. Fundraisingseminariet var lyckat och för det tackar jag alla som deltog och gav sitt stöd. Stöd behövs för att ha råd med en kampanj – oberoende om det är en man eller en kvinna som betalar.