Min vecka med nordliga dimensionen och EU:s östersjöstrategi

Idag, lördag, har jag njutit av fint vinterväder tillsammans med min syster och mina barn. Här på landet i Esbo-Kykslätt regionen är det vitt och fint väder för pulkåkning m.m.

Förra veckan var en händelserik vecka både i riksdagen och i Europa. En stor del av veckan tillbringade jag på resande fot, två dagar i Bryssel och slutligen en kväll och natt i Helsingör i Danmark. Jag känner mig inspirerad av alla personer jag träffat och alla diskussioner jag varit med om. I Bryssel hölls det första parlamentariska forumet för den nordliga dimensionen på onsdag och torsdag. På onsdag förmiddag hade den parlamentariska Östersjökonferensen, BSPC, vars ordförande jag är i år, Expanded Standed Committeé möte. Jag ledde mötet hela förmiddagen och fick den stora äran att också fungera som ordförande för Nordliga dimensions forumet praktiskt taget hela eftermiddagen. Allt gick, som tur var, bra. Det intressantaste temat på BSPC mötet var en presentation av utkastet till EU:s Östersjöstrategi av en person från kommissionen. Östersjöstrategin skall vara just det det låter som, en strategi för EU:s Östersjöpolitik. Meningen är att strategin skall godkännas nästa höst. Det ser ut som om Östersjöns miljö skulle få en särskilt stark roll i strategin. Jag är glad för det. Sannolikt kommer både Helcom:s åtgärdsprogram för Östersjön, Helcom BSAP, och sjösäkerheten på havet att bli viktiga teman.

Det första parlamentariska forumet för den nordliga dimensionen var intressant. Parlamentarikerna bestod främst av representanter från östersjöområdet, hela den arktiska regionen (inkusive Kanada), Barents regionen och Nordvästra Ryssland. Dessutom deltog några MEP:ar och representanter från kommissionen i forumet. Våra EP:värdar var Diana Wallis från Stor-Brittanien och Billyana Raeva från Bulgarien. EP:s talman Hans-Gert Pöttering öppnade officiellt hela forumet, och en stund satt han där uppe vid podiet vid min sida, innan han störtade iväg till nästa tillställning.

Diskussionen handlade mycket om vad man hittills åstadkommit med med den nordliga dimensionen och hur den nordliga dimensionen kunde utvecklas vidare, och naturligtvis vilken roll parlamentarikerna kan ha. Man pratade mycket om kontakten mellan EU:s Östersjöstrategi och den nordliga dimensionen. Ryssarna var särskilt nogranna med att det i resolutionen inte fick finnas antydningar om att Östersjöstrategin skulle påverka innehållet i den nordliga dimensionen. Orsaken är förstås att ryssarna inte är med i EU men nog i den nordliga dimensionen. För oss som är med i båda två är det viktigt att EU:s Östersjöstrategi och den nordliga dimensionen har så gott som samma målsättningar trots att alla länder inte är med om allt. Alla ville ha mera EU pengar till Östersjöregionen och till den nordliga dimensionen och frågan om man borde ha ett budgetmoment för den nordliga dimensionen eller inte , diskuterades också mycket. Å ena sidan skulle det vara ett sätt att försäkra sig om att en del pengar avsätts för den nordliga dimensionen och för Östersjöregionen men å andra sidan har man lyckat få mycket pengar genom olika strukturpengar också utan ett eget moment. Om jag inte minns fel så talade man om 2 miljarder euro, under de senaste åren.

Klimatförändringen i de arktiska områden och planerna på att utvinna naturresurser i tidigare onåbara områden var också ett tema som många tog upp. En grönländsk parlamentariker talade om problemen för ursprungsfolken då EU förbjuder försäljningen av sälprodukter. Jag anser också att man mycket mer än hittills borde beakta ursprungsbefolkningens rätt att leva och bedriva sina näringar. Av alla människor i de arktiska regionerna är det ursprungsbefolkningen som mest kommer att lida av klimatförändringens följder. Sälfproduktsförsäljningsförbudet är en spik till i kistan för inuiter och andra som lever av naturresurserna i sin näromgivning. Det handlar inte om storskalig jakt för deras del utan om en urgammal kultur som skett i balans med naturen under årtusenden.

Jag tittade också in på Henrik Lax byrå och träffade hans assistenter. Det är ett faktum att det är enormt viktigt för Svenskfinland att sfp lyckas få in en representant i EP i valet i juni. Största delen av våra lagar i riksdagen har idag sitt ursprung i EP. Kanalen och kontakten till Bryssel är viktig för finlandssvenskarna. Det är också viktigt att sfp finns med i den liberala gruppen i EP och stärker den och att finlandssvenskarnas eget parti har en röst i den europeiska politiken.

Min Europeiska tur avslutades med att jag höll BSPC:s tal torsdag förmiddag i Bryssel (talet finns på min web-sida) och sedan bar det av till Helsingör i Danmark där jag ännu på kvällen höll ett tal och deltog i en panel på Baltic Sea NGO's forum.

Positiva finska röster för svenskundervisningen behövs nu

Hbl har lyft upp frågan om försämrade kunskaper i svenska efter det att den obligatoriska svenskan slopades i studentexamen. Svenska riksdagsgruppen motsatte sig reformen men förlorade i omröstningen både i regeringen och riksdagen. Beslutet gjordes under minister Tuula Haatainens tid. I samband med att studentexamensreformen behandlades i riksdagen godkändes bl.a. en kläm om att en uppföljning av situationen skall göras efter sex år och det betyder att undervisningsministeriet skall granska situationen senast nästa år. Redan nu visar statistiken och praktiken att språkkunskaperna i svenska försämrats dramatiskt. För några år sedan slog också språklärarna larm och oroade sig för att språkkunskaperna över lag försvagats.

Nu har då situationen blivit så dålig att universiteten oroar sig för att studenterna behöver tilläggskurser för att klara av den tjänstemannasvenska som krävs i magisterutbildningen.
Situationen ser allt annat än ljus ut och något borde undervisningsministeriet snabbt göra för att både språkkunskaperna i nationalspråken och i främmande språk skall förbättras. Undervisningsministern borde inte vänta till nästa år utan genast ta tag i saken.

Frågan om hur man kan stärka kunskaperna i svenska är en angelägenhet som måste intressera den finska majoriteten för att något skall hända. Svensklärarna i finska skolor kunde ha en nyckelroll i den här diskussionen och i utvecklingsarbetet. För ett par år sedan samarbetade jag nära med en grupp språklärare som ville få stöd , uppmuntran och nya ideér för sitt arbete. Det var både intressant. lärorikt och givande. Vi ordnade då ett tillfälle där svensklärarna fick en möjlighet att träffa olika finlandssvenska föreningar som kunde finnas med i ett stödnät kring svensklärarna. Nätverket Svenska Nu bildades en tid efter det och SN gör ett viktigt arbete och är så vitt jag vet det nätverk som för tillfället allra mest stöder svenskundervisningen och svensklärarna.

Något tag kring julen läste jag en insändare i HS där en svensklärare beklagade sig över stämningen på svenska timmarna. Hon skrev att en stor del av barnen har en negativ inställning till svenska redan då de kommer till sin första lektion.

Det här får mig att tro att den enda möjligheten för att stärka svenskan är att man lyckas skapa en positiva inställning till olika språk och till språkundervisningen i allmänhet och till svenskundervisningen i synnerhet. För att det skall vara möjligt måste nytänkande och nya ideér fås in i undervsningsmetoderna. Föräldrarna borde också stöda sina barn och uppmuntra dem att lära sig språk.

Var finns idag de tongivande finskspråkiga ledarna och ledande politikerna som uttalar ett stöd för svenskundervisningen och för betydelsen av att elever och studerande lär sig svenska? Paavo Lipponen gjorde det, men han har lämnat dagspolitiken. Tarja Halonen har gjort det och borde definitivt upprepa sin syn. Men nu behövs också stöd av andra ledare såsom Sauli Niinistö och Matti Vanhanen. Också vår nya undervisningsminister Henna Virkkunen har nu en strålande chans att ge sitt stöd i ord och handling till en förstärkning av undervisningen och kunskaperna i svenska. Vågar hon ta fram alternativet att återinföra svenskan i studentexamen? Kunde hon föreslå flera kurser i det andra inhemska språket och en tidigare start i svenskundervisningen också för dem som väljer svenska som B-språk?

Personalbrist inom dagvården i huvudstadsregionen

En av mina arbetskamrater berättade idag att hon fått en lapp om att hennes barns daghem måste gå in för kortare öppenhållningstider pga personalbrist. Det här händer i Kyrkslätt men det kunde hända var som helst i huvudstadsregionen. Daghemmen har en skriande brist på personal. Sedan länge är det känt att det är svårt att få tag på behöriga barnträdgårdslärare och barnskötare i huvudstadsregionen men det är få som inser att bristen är så akut att daghemmen kan bli tvungna att stänga dörrarna tidigare och att föräldrarna på grund av det måste förkorta sin arbetsdag. Hur arbetsgivarna ställer sig till detta kan man enbart föreställa sig. Det är klart att förkortade dagisdagar innebär problem på många håll. Barnen kan inte lämnas vind för våg, inte ens för en timme på eftermiddag.

Ibland kan situationer uppstå som tvingar oss att rubba cirklarna och det är ingen katastrof att någon eftermiddag måsta sticka tidigare från jobbet. Men exemplet i Kyrkslätt ärinte en engångsföreteelse utan ett tecken på ett stort struktur- och resursprobelm som beror på att det inte utbildas tillräckligt med daghemspersonal i huvudstadsregionen.

Jag har många år arbetat för att få en förändring till stånd på denna punkt och just nu hoppas jag på att vi redan år 2010 skall få se en grundläggande utbildning av svenskspråkiga barnträdgårdslärare starta i Helsingfors.
Det här kan bli möjligt om vilja finns. Riksdagen godkände i december en budgetmotion som jag lämnat in som handlade om att öka anslagen för den svenska barnträdgårdslärarutbildningen. Vi reserverade 100 000 euro för att Åbo Akademi hösten 2009 skulle kunna starta en utlokaliserad kompetensgivande utbildning för personer som redan arbetar vid daghem, men som saknar kompetens. En likadan utbildning pågår som bäst. Problemet är att denna utbildning inte ökar personalen men den är viktig för att den ger personalen behörighet. Dessutom reserverades 50 000 euro för planeringen av en ny grundläggande utbildning i Helsingfors, med start 2010. De här pengarna riktades till Arcada och i budgettexten står det att planeringen skall ske i samarbete med Helsingfors universitet. Jag hoppas att planeringen redan har kommit igång och att den utfaller väl.

Den svenskspråkiga barnträdgårdslärarutbildningen har Åbo Akademi placerat i Jakobstad. Problemet är att man dels har haft svårt att få tillräckligt sökande till kurserna i Jakobstad och dels att så få studerande från södra Finland söker sig till Jakobstad. Så är det och trots försök har man inte kunnat ändra på beteendemönstret. Det har också visa sig vara svårt att få barnträdgårdslärare från Östersbotten att flytta till södra Finland. Resultatet är att vi har ett skriande behov på barnträdgårdslärare i huvudstadsregionen, man talar om att det just nu skulle behövas över 100 svenska barnträdgårdslärare till här. Under de närmaste åren går många dessutom i pension.

Lärarutbildning och barnträdgårslärarutbildningen väcker alltid känslor och diskussion i Svenskfinland. Alla borde inse att det är en ödesfråga för hela Svenskfinland att alla barn får kvalitativ och trygg dagvård och att alla barn skall ha rätt till behörig personal. Fungerar inte nuvarnade strukturer så måste man ta till nya sätt att sköta saker och ting. En extra utmaning i huvudstadsregionen är dessutom att många barn är tvåspråkiga och att dagvårdstiden är viktig för deras språkutveckling. Är svenskan stark kan barnet senare söka sig till svensk skola. Det är därför av särskild betydelse att det finns personal som har den pedagogiska kompetens som barnträdgårdslärarutbildningen ger.

Åbo Akademi, som ansvarar för lärarutbildningen och barnträdgårdslärarutbildningen i Svenskfinland måste fundera på uppdraget de har fått och ansvaret som vilar på dem. Exempel som det i Kyrkslätt är illavarslande. Man kan inte heller skylla på kommunerna om personal helt enkelt inte finns att tillgå. Därför behövs det nya strukturer för utbildningen och snabba åtgärder. Barnen är vår framtid och alla barn skall ha rätt till kvalitiativ och trygg dagvård under den tid då föräldrarna är på arbete.